Aftonbladet – 15 augusti 1857, sida 2

OckK detta lappri bestod deri, att du stälde dig framför din äras mördare, din lyckas förstörare, din låge och lömske fiende.n Ja, i Guds namn, hvad var annat att göra? De ville ju slå ihjel honom. Kommer du ihåg huru du sade: Först öfver mitt lik kommen I till honom! ...Och pöbelhopen teg några ögonblick... man gaf dig rådrum ... Låt mig, ropade du; få ta honom ! Mig bar han anklagat, mig-har han förföljt, mig har han tvingat att fly mitt land! Låten mig hämnas, som jag vill! Tron mig, edra vapen fö:slå ej att pina honom, som jag kan!... Och folket skrek: Herre, flå den hunden! folket försvarar dig ; Ja, visst mins jag det. Min list lyckades rätt galant, så när som på den der matrosen, hvilken skrek: De äro i kompani!... och kastade en sten, som träffade knät på mig. Det gjorde ondt; men lyckligtvis kunde jag med polisdirektören komma in i en droska.x sOch sedan ? Jo, sedan fick han respenningar och en rock af mig; ty hans var sönderrifven.s ,Och sedan ? Nu är min konsertinästare alldelös rasande att frågar, sade Thormann och började skratta. Jag hade ju ingenting sjelf att lefva af. Käre Tbormann, du vet ej sjelf huru ädelt du den gången handlade. k vÄdelt? Jaså, var det ädelt? . Jag tycker det var helt naturligt. -Inte ville jag haft den der blodiga vålnade. att tänka på, med til. lägg: kanske du kunnat rädda honom, Det är svårt att ha ett sådant kanske på själen. Men en annan fråga... Du har ju en gång friat till fröken här? Ja. Hur vet ni det, min vän?, frågade Thormann något förlägen, Likagodt; men hvad svarade hön? Jo, att hon behöfde betänketid.