Aftonbladet – 12 augusti 1857, sida 2

Kom han ej ihåg, att jag uppskjutit frågan, men ej gifvit afslag?... Stackars Aurora! det är ändå barnsligt af digatt tänka på det der. Han är vigd med vetenskapen och sätter bestämdt högre värde på n ny ärt af silkesmasken, till exempel den, som ger den fuln starka tråden och äter scorzonera, än på en flicka, Kon må våra vacker som en dag eller snillrik som en madarne Staöl... Detär ändå ett besynnerligt folk de der riktiga vetenskapsmännen. De kunna stiga fer i Nertöhinks grufvor och rent af ej märka de arma offren, som der namnlösa lida af ett namnlöst elände, utan blott samla stoffer för. sina samlingar och göra blåsrörsförsök i allt lugn, under det att fängarne-i sina skramlande kedjor qvida utmed dem. De kunna stigå når i en krater och äe en af förarne störta ner i det lödande djupet, och helt lugna i sin plånbok skrifva oe Min ena förare, en ung hygglig karl, qväfdes af den ur kraterns sida utströmmande kolsyran och störtade ner, efter ögonmått två hundra pariserfot. Termometern stod vid denna höjd på fjorton grader Celsius, och barometern stod vid 22 tum, som motsvarar en höjd af — och så ett långt tal. Sådana kunna vetenskapsmännen vara; men så vetenskaplig kan jag omöjligen blifva, det känner jag på mig... Den der svalan der, som matar sina ungar, har ofta stört mig; ty hon är en lefvande varelse, och dessutom äro unsarne så små, så hjelplösa utan: henne, Om hon fölle andan, tvem skulle mata dem då och lära dem att flyga? ... Det der är icke vetenskap; ty den räknar blott vingpennorna och skiljer dei olika arterna af svalor och beräknar tiden de häcka — hela artens Jag åter fäster mig vid individerna och deras öden... Stackars Aurora! . .. Men jag vill skaffa mig kunska och jag kan det; jag har också råd dertill. Hon satt länge eftersinnande. Jag kan ändå icke låta blis, fortsatte hon