Aftonbladet – 10 augusti 1857, sida 2

manniana,, till beder för en viss professor Thormann, som eljest, förlåt, bäste vänjallrabäst af allt förtjenar benämi gen gräsläsaren. Jag tackar. oändligen; men. det der Calceolaria ... jag tycker att det låter så kurjöstp, skrattade Thormann; efterverlden kunde ju precist tro stt jag vore gift... Thormanns Toffelblomma, det låter något.n Smålöjet försvann från Auroras läppar. Jag menade icke heller allvars, sade hon sakta. Då jag får se en isolerad blomma, så skall den få ert nämn. Thormanns ansigte blef också allvarligt. Han brukade ej ofta skämta, och hade gjort det nu: mest för: att komma Aurora att glömma det lilla missödet med det kemiska experimentet. Förlåt, frökenn, sade han, ni kan ej veta huru mycket jag värderar att ni... att ni tänker på mig, då ni går bland edra blommor, Hjertlig tack för det granna namnetli Nej, hon får ej heta sån, sade Aurora. Får hon icke ?) återtog Thormann, vänligt blickande henne in i ögonen. Bästafröken -Aurora, vill-ni-då-icke-gifva denna lilla blomma detta namn, så ger jag henne det sjelf. Det är min blomma; ni ger mig väl ett exemplar? Ja, om professorn vill ha den, så skall jag skicka den med första bud, sade Aurora med en lätt suck. Jag har sårat er, fröken, förlåt mig! Jag är eljest ej fallen för ordlekar; det var ett olyckligt öde, som nu kastade en sådan på tungan. Men ser ni, bästa fröken Aurora, det der glömmer ri väl?.., Jag glömmer ändå aldrig att ni gaf en blomma mitt namn. Också det var en ögonblickets ingifvelse, bäste professor Thormann, blef Auroras svar, hvilket tycktes förråda någonting bittert, :o.a grumlade -hennes eljest Få friska sinne.