Aftonbladet – 8 augusti 1857, sida 2

nolika följder för mitt fådernesland. Men jag söker förgäfves något exempel, som framvisar fullt motsvarande och stadgade förhållanden, för att kunna i detta fall upplysa och leda. Mot en tillämpande jemförelse mellaa svenska förhållanden och Nordamerikanska Fristaternas framstå många betänkligheter. Det sydligaste Vesteuropa kan icke, allraI mivst under den jäsande oro, som nu under bemödanden att ombilda stat och kyrka upprörer dess folk, gifva en sådan ledning. Från mellersta Europas länder kan den icke hämtas, då inom dessa allt itrån reformationstidens qvarstått en stam af olika kyrkliga bestämmelser (bekännelser?), och derföre, sedan efter långvarig borgerlig oro förhållandena hunnit sätta sig, nödvändigheten måst göra religionsfriheten tillstatsgrundsats. Denna frihets utvidgande och kyrkoförhållandenzs ordnande i senaste tider äro dels allt för nya att hafva hunnit bära frukt, och dels gifva, med hänseende till protestantismens ställning och utsigter, föga uppmuntrande föredömen. Det vigtigaste och lärorikaste föredömet vore att hämta från Norge och Danmark, från de folk, som ärd våra stamförvandter och hös hvilka reformationeh medförde, likasom i Sverge, evangelisk luterska kyrkans uteslutande rätt inom staten... Men den erfarenhet, som hunnit samlas sedan är 1845, då utvidgad religionsfrihet stadgades i Norge, eller år 1848, då oinskränkt frihet medgafsi Danmark, torde icke vara tillräcklig, att derpå grunda några slutföljder; helst som, oaktadt de många likheterna i folklynnet och kyrkliga förhållanden, äfven olikheterna så väl i dessa som borgerliga hänseenden äro nog stora för attej tillåta full jemförlighet och dessutom ej ännu kan med säkerhet beräknas i hvad mån väntan på enabanda beslut i Sverge kunnat fördröja den verksamhet, som inom grannländerna varit färdig att utvecklasig; och slutligen äfven röster ifrån dessa länder ännu uttrycka farhåga för följderna af hvad som skett. Man finner häraf; att hr statsrådet anser blotta jemförelsen emellan svenska förhållanden och de nordamerikanska i så hög grad betänklig, att han dermed ej vill befatta sig. Vi beklaga detta, ty utan tvifvel bade det verit ganska lärorikt att ha kunnat i hans sällskap för-taga en undersökning, buruvida inom de fristater, der slafegandet ej hunnit gjuta sin djupt demoraliserande anda, det religiösa illståndet verkligen är så hopplöst, att ej något äfven för Sverge uppbyggande exempel just på den religiösa frihetens välgörande verkningar derifrån möjligen skulle kunnat hämtas. Frankrike och det medlersta Europa affirdas, som vi sett, på ett föga mindre knapphändigt sätt. Den jäsande oron i det förra, den beklagligen i sekler rotfästade trosfriheten i det senare utgöra: oöfverstigliga hinder för janställandet af någon jemförande undersökning: I afseende på de exempel, som kunna häratas från Norge och Danmark, finner reservanten sig föranlåten att anföra några flera skäl, och dessa äro; som vi här ofvan sett: åen fååriga erfarenheten; vissa nationella olikheter som döck ej specificeras; den fördröjande inverkan, som väntan på besluten i Sverge möjligen kunnat utöfva på religionsfrihetens ohejdade verksamhet inom grannstaterna, och slutligen vissa bäfvande och olycksbådande röster, som höjt sig: inom sjelfva dessa länder. Vi skulle missbruka våra läsares tålamod genom en vederläggning af skäl af den argsom de anförda; och detta är lyckligtvis ickeheller -behöfligt, då deras ibålighet är för hvar och: en genomskinlig. Vi erinra endast derom; att den norska statskyrkan vunnit lif och kraft, och de separatistiska oroligheterna fill stor del lagt sig, just sed.n Norges konung och -folkrepresentation efter allvarligt öfvervägande och med den största enighet höjde den religiösa fördragsamhetens fana, och att religionsfriheten i Danmark äfven verkat i hög grad lifgifvande på folkkyrkan, hvars angelägenheter och författning blifvit föremål för ett intresse, som förut helt och hållet hade bortslumrat. Hvar br Anjou hört de bäfvande och-olycksbådande rösterna från dessa länder, är oss obekant; offentligen ha de ej låtit förnimma sig, och det torde ioke ha undgått hr ecklesiastrikministerns uppmärksamhet; att vid det nyligen i Köpenhamn : hållna skandinaviska kyrkomötet de danska och norska presterna med enhälligt nej besvarade den frågan, huruvida de skulle önska religionstvånget åter infördt; äfvensom det är ganska märkligt, stt vid det möte af skånska prester, som nyligen bållits i Helsingborg, ingen enda yrkat landsförvisningsstraffets bibehållande för religiösa affällingar. Om Sverges äldre och nyare lagstiftning i ämnet yttrar sig reservanten sålunda: Svenska folket omfattade icke genom tvångsmakt utan genom enhälligt och fritt beslut år 1593 den grundsats, som fordrar kyrklig enhet. Blodig förföljelse eller inbördes krig hade icke varit medel för åstadkommande af denna enhet, hvilken döck var så fullständigt vunnen, att året derefter icke flere än tolf svenske män voro kände, hvilka ej voro med det öfriga folket endrägtiga i religiös tro, Ifrån denna tid, under konungarne Karl IX och Gustaf II Adolf, hvilken sistnämde, oaktadt sin kamp för trosfrihetens sak, dock med oblidkelig stränghet uppehöll grundsatsen om kyrklig enhet bland sina i Sverge infödde undersåter, utbildade sig den lagstiftning i afseende på affall från dei rena evangeliska Järan; som, senast stadgad genom kyrkolagen af år 1686 och allmänna lagen af år 1734, ännu är gällande: Dessa lagar hafva bibehållits oförändrade, men under tiden har den förändring skett, dels atti sjuttonde århundradet fri religionsöfning medgafs de trosbekännare af grekisk katolska kyrkans tro, som genom fredsslut med Ryssland blifvit svenska undersåter, dels att genom kongl. kungörelsen den 27 Augusti 1741 medlerfmar af engelska och reformerta kyrkan, hvilka hedsätte sig i Sverge, försäkrades om fri religionsöfning, rättighet att i sjöstäderna, utom Karlskrona, uppbygga och hafva egna kyrkor, samt åtnjutande af alla öfriga förmåner, hvaraf alla andra undersåter hade attsig bhugna, och att genom kongl. kungörelsen den. 24 Januari1781 tillförsäkrades, under bestämda förbehåll och inskränkningar, åt öfriga främmande trosförvandter religionsfrihet jemte rätt att i riksdagsmannaval deltaga, dock utan att vara valbara. Rörande mosaiske trosbekännares rättigbeNRA Enn nn RINNA