Aftonbladet – 7 augusti 1857, sida 3

— JIllustreradt nyaste Söndagsmagasin, hy ard redsktion nu öfvertagits af br Max milian Axelson, innehåller i sitt senaste nummer er af tidningens redaktör gjord särdeles lycked öfversättning af Berangers Le vieux sörgedntr) som Vi taga oss friheten att återgifva. Den gamle sergeanten. (År 1815.) j Vid dottrens spinnrock satt den gamle bjeltep, Att, trött af mödor, någon hvila få; Med hand, som krossats på bataljefälten, Han vaggar leende de barnbarn små; Satt der så lugn invid den Jåga härden — Den enda fristad lyckan honom bjöd — Och sjöng: Ej nog att födas hit till verlden; Barn; gifve Gud er ock en ädel dödl! Men tyst, hvad hör han? — Jo, en trumma iljuder ; Emot en fjerran trupp sin blick han vändt; Iounder grånad hjessa blodet sjuder; a Den gamle stridshäst har sin sporre känt. Ha, hvilken fana — den jag icke känner ! — Med sorgsen ton hans stämma lifligt ljöd; — O, hämnen I en gång ert land som männer, Barn, gifve Gud er då en ädel död! Hvem ger oss åter republikens söner Vid Fleurus, Jemmappes, stränderna af Rhen, — Den simple bonde, som vid hennes böner Mot gränsen drog, till dess försvar ej sen; Barfotad, svulten, döf för feghets lära, Med jemna steg han gick dit äran bjöd. — Bioit Rhen kan våra svärd ny glans beskära! — Barn; gifve eder Gud en ädel död! Hur herrligt lyste icke då i striden Den utaf segrar slitna, blåa rock! Och Friheten sågs blanda undertiden Med skrotet brutna bojor —-spiror ock; Och folket, genom oss en herrskarinna, Gaf blomsterkransar uti öfverflöd. Säll den, sin död i festens dag fått vinna! — Barn, gifre eder Gud en ädel död! Men all den dygd ejfärgen höll till slutet. Ett adelsbref årog värk stefer bort, Och deras mun, nyss svärtad utaf krutet, Bar smicker till tyranner inom kort; Och sjeliva friheten flyr bort: beväpnad. Och tron på tron man bjuder nu sitt stöd. — Döm af vår ära om vår sorg, vår häpnad! Barn, gifve-ederGud en ädel död! -.Då sjöng hans dotter, för att lindra smärtan, Helt tyst en sång, (der vid sin ten hon satt), Förbjuden nu — en skräck för kungars bjerian, Som gjort dem lätt yrvakna mången natt. — 0 folk, må dessa toner till dig strömma Och väcka äfven dig uti din nöd! Sjelf gubben hviskar — och till dem, som drömma: Barn, gifve eder Gud en ädel död ! Bisse