Aftonbladet – 3 augusti 1857, sida 3

j hemmansklyfning och jordafsöndrivg, och förklarade, ji samrhänhang dermed, sig anse förnämsta olägenheten af en öbegränsad hemmansklyfning vara svårigheten eller rent af omöjligheten att utgöra obetydliga bråkdelar af en mängd efter bemmantal utgående prestationer. Grefven ansåg den fattiges rätt och bästa tillräckligt befordras geriom den utsträckta rättighet till jordafsöndring, som utskottet föreslagit, och sökte han för öfrigt ådagalägga företrädet af den i hans tanka orättvist klandrade 1853 års författning, som fäster köpares uppmärksamhet på nödvändigheten att vara besuten på en inköpt hemmansdel för att af densamma komma i tryggad besittning, framför förordningen sf 1827, som nödgade innehafvaren af en jordlott, i hvilken han måhända nedlagt alla sina tillgångar och på hvilken han användt hela sin mannaålders kraft, att afträda denna lott, om den befunnits ej medföra besutenhet och en granne derå väckt lösningsanspråk. Grefven yrkade således bifall till utskottets afstyrkande förslag. Hr Dalman genmälde, mot hvad grefve Sparre anfört, att olägenheterna att utgöra de på mindre hemmansdelar belöpande prestationer väl ej måtte vara så stora och de kamerala olägenheterna ej så oöfvervinneliga, då hemmanen af ålder varit klufna i så små delar, att redan Klintberg i sin kamerallagfarenhet omtalar lotter mindre än !,...:dels hemman. Talaren hade dessutom icke påyrkat någon obegränsad hemmansklyfning, i afseende å Hvilken utskottets förslag nyss blifvit bifallet. Statens förmynderskap öfver den enskilte, i afseende å hans rätt att förfoga öfver sin egendom, hade oftast visat sig skada, sällan deremot gagna, och så hade äfven förhållandet varit med förmyndersskapet i afseende å dispositionsrätten öfver jorden. Att 1853 års förordning ej, såsom grefve Sparre förmenat, blifvit klandrad blott af dem, som ej tagit kännedom om dess ionehbåll, visade sig deraf, att en af våra utmärktaste jurister uti 10:de häftet af juridiskt arkiv underkastat densamma en den skarpaste kritik. Hr P. R. Tersmeden instämde i yrkandet på bifall till hr Hasselrots förslag, och anförde till stöd för sin åsigt om gagnet af den deri förordade åtgärden dels sin egen erfarenhet under en långvarig vistelse på landsbygden, dels det omdöme, som f. d. statssekreteraren Danckvardt, författaren af 1827 års förordning, uti en utgifven broschyr fält om hemmansklyfning och besutenhbet. Med afseende å de omtalade praktiska olägenheterna af en utsträckt hemmansklyfning, erinrade tal. slutligen om den omständigheten, att af bondeståndet, som väl borde af erfarenhet bäst känna dessa förhållanden, hade icke mindre än 24 ledamöter vid denna riksdag väckt motion. om upphäfvånde af 1853 års författning i hvad den rör hemmansklyfning. Hr Sparre yttrade sig i samma riktning som grefve E. Sparre, hvaremot hr v. Schantz instämde med hr Dalman: Frib. ..6.: J. O; Ahlströmer var på det hela taget emot förändring af 1853 års författning i hvad det rörer bhemmansklyfningen; men trodde att om någon sådan ändring skulle ske, borde man ätminstonå icke helt enkelt begära återinförandet af förf. af 1827, utan åtefremittera punkten, för att i denna sistnämda författning få införda några sådans stad ganden, som betryggade de små jordegarne i besittningen af deras egendom. För sin del ansåg friherren dock jordafsöndring vara fördelaktigare än hemmansklyfning och derföre böra obegränsadt medgifvas. Frih. Tersmeden talade för undanrödjandet af 1853 års föreskrifter orh Hemmansklyfning och återinförandet af hvad derom stadgasi förordningen af 1827, i hvilken han dock i sådant fall önskade ded förändring, avt en preskriptionstid måtte bestämmas, inom hvilken lösningsanspråk å obesuten hemmansdel borde väckas för att kunna göras gällande, och yrkade han derföre att punkten måtte återremitteras, Grefve E. Sparre förklarade en sådan ändring af 1827 års författning som den, hvilken blifvit af sista talaren föreslagen, vära helt och hållet stridande mot nämde författnings anda och syfte, hvilket just vore att förekomma, det obesutenheter må få ega rum, Påstod vidäre att alla utmärkta statsekonomiska författare yttrat sig emot en långt sträckt styckning af jorden, och att hos oss provinsen Dalarnes exempel äfven talade emot densamma. Hr Dalman trodde dock att det svenska bondeståndets erfarerihet borde, i hvad som angick våra förbållanden, få gälla lika mycket som utländska vetenskapsmäns teorier. Grefve Beckfries instämde med grefve Sparre och yrkade äfvenledes bifall till mtskottets yttrande. De skäl hr grefven anförde tycktes dock, besynnerligt nog, på det tydligaste bevisa .olämpligheter af de lagstadganden, hvilkas bibehållånde han påyrkade. Så erinrade han t. ex., att i anseende till de olika förbållandena i vårt land. vor: bemmantalet ingen lämplig mätare i afseende på besutenhet, till bevis hvarpå grefven anförde, att han hade sig bekant ett ställe, der eti åttordels mantal hade 100 tunland jord, ett anonat deremot hvarest I helt mantal icke hade mer än 65 tunland. Talarens skäl mot återinförandet af 1827 års förordning voro, om de än icke bevisade just motsatsen af hvad som åsyftades, dock icke mindre öfveraskande. Grefven omtalade nemligen helt öppenbjertligt för ståndet det elände han dragit öfver en hel del mindre jordegare, genom att med 1827 författning i hand drifva dem såsom obesutna från det hus och den jord, der de tillförene haft sin utkomst, föratt i stället låta dem falla fattigvården till last. Den ädle grefven hade visserligen haft den omtänrksamheten för deras väl, att han velat i sparbankerna insätta de 50 eller 100 rdr, som han erlagt i lösepenning. Men de vräkta jordinnebafvarne hade varitnog enfaldiga och otacksamma att icke begripa fördelen sf att lefva på räntan af detta kapital, ntan uttagit detsamma helt och hållet och lefvat upp det på några veckor, hvarefter de fallit fattigvården till last. Frih. 4. C. Raab ådagalade, att både hemmantal och jordrymd vore olämpliga såsom beräkningsgrund för hvad som bör utgöra besutenhet. Det vore dessutom högst olämpligt och olyckligt att hindra den fattige från att köpa sig ett litet jordstycke för att på detsamma genom idoghet och ordentlighet vinna utkomst och sjelfständighet. .Talaren hade sjelf sett huruledes en man, boende invid en hans egendom, hade på ett enda tunnland jord kunnat ha sin bergning och uppfostra sina barn till nyttiga samhällsmedlemmar. Talaren bade visserligen haft lösningsrätt till den jord: mannen innehade, men det hade ej, kunnat falla honom in att begagna sig af densamma. . Erfarenheten har likaledes visat, att: backstngusittare, som hafva en jordlapp, om än aldrig så liten, alltid. berga sig bättre än de, som jalldeles icke hafva någon jord. De exempel grefve. Beckfries anfört bevisade också, att det var fördelaktigare för staten och en dättnad för fattigvården så länge innehafvarne af de obesutna hemmansdelarne fingo bibehålla. jord och hus. De olägenheter, som den långt drifna jordstyckningen medfört i Dalarne, härrörde )) af klyfningen, utan af det sätt, hvarpå allmogen,