Aftonbladet – 3 augusti 1857, sida 2

tacksam för hvarje liten gåfva, glad åt den stund som är, lugn för den som kommer, och med ssjälsfrid blickande tillbaka på den; som försvunnit. ; Men, sade jag, hur Kan du ändå vara så lugn för framtiden ? Jon, sade Carlina -småleende med sina rosenlöppar, den konsten är icke stor; jag hop pas inte mer, än jag verkligen kan få. Men, lilla Carlina, det är ju icke möjligt att få allt hvad vi önska: Jo, bara vi icke önska för mycket, så ger oss Gud nog det lilla vi behöfva — så sade alltid pappa — och pappa, han kände nog Gud — han, som så ofta sett huru den evige fadren i. sitt. allvisa råd länkat hans öden — alltid till det bästa. -Hästarne -skenade en gång för pappa. han välte och bröt armen — den närmaste gården var Helleby prestgård — der låg-han sjuk, men der bodde mamma — der blefvo-de -bekanta, och pappa talade ofta om Guds godhet; att just qvarhålla honom der. Ja visst, säger jag; men jag kan ej vara så lugn: -sDet kommer sig deraf, säger Carlina och nickar med det lockiga hufvudet, oatt du icke tror på Gud, utan vil blanda dig i hans styrelse. Det är ett fuskeri, vet du, ait på det sättet bli lycklig, det är likasom att sätta upp skogtkulisser på teatern, i stället att låta en skog växa upp af sig sjelf. Andrakunna narras ger nom illusioner, men jag sjelf, som stält upp kulisserna, vet mer än väl, att dessaträd äro målade på buldan, och tycker mig alldeles icke gå i en frisk skog. Så är det allt med sällheten också: en, som består af skärmar, som dölja tomhet — en annan, som Gud skapar, hvilken står på roten. Herre Gud! den, som kunde vara som Carlina. (Forts.) ——A Posen