Aftonbladet – 1 augusti 1857, sida 3

— —.nr —— vv Aachen. Himlen är blå och varm, solen skiner starkt och sprider en behaglig glans öfver Aachenerdalen. Klockorna ringa. Detär den 19 Juli och den heliga Olivias högtidsdag. Die Elisabetherinnen bereda sig att värdigt re sitt klosters skyddshelgon. Pc Theaterstrassen, en vacker, 40 alnar brec gata, med nybygda, palatslika hus, hvilka uppstått efter jarnbanans anläggning, står et! med purpursammet smyckadt altare, och om kring det en gupp af leagerträd, stora blommande nerier och behagligt doftande oranger. Vackra mattor betäcka gatan framför det på en upphöjning placerade altaret. Från all: bus skynda pigor med blomsterkorgar och beströ midten af gatan med blommor, Tåge begynner nalkas. Vi voro så lyckliga att fö plats på en balkong midt för altaret, och vå: tyska värdinna trakterade Oss flitigt med Bordeauxvin och ett slags Kirschenkuchenp, til formen liknande svenska pannkakor, hvarpi man frikostigt bjuder alla högtidsdagar. En otalig menniskoskara tränges på trottoirerna. Processionen synes vid teaterhuset. som ligger i fonden af gatan. Det var er vacker anblick. Musiken höres på afstånd, öch ett doft mummel af den högt bedjande processionen förnimmes. I spetsen för densamma går en militär; för att bereda väg. Sedan framtåga borgerskapet och barnen från en viss församling. En sångkör sjunger oupphörligt under tåget. Efter den, på godt afstånd. framsväfvar en den täckaste grupp afflickor, de främsta med fanor i händerna. De öfriga buro emblemer af tron; hoppet och kärleken. Dessa unga flickor voro sehr hibsch) och utvald bland neokommunikanterna. De sågo särdeles bra ut i sina korta hvita kjolar, och blomsterkransen flätade sig älskligt omkring hufvudet. På ryggen buros små smala sidenmantlar, rö da, hvita, blå och gula. Jag vet mig aldrig