Aftonbladet – 29 juli 1857, sida 3

PARLEC) UTH 5. B. WWAaN, AVP CM UUILBIGIBG OOSTAI Vy stämmer för hvsrje besigtnivg af lefvan.:e person il rår, för hela sin förrättning, som ofta kan sysselsätts honom under 6—8 timmar, stundom längre — intet. Med andra förrättnivgar ör det alldeles enabsnds förhållande. För visitation af ett apotek t. ex. — en särdeles svår och ansvarsfull förrättning — bestås hönom, som medicinalförfattniogen så naivt uttrycker sig, ingenting, då en sådan akt eger rum på den plats, der provinsialläkaren bor; annars har han den dör ypperliga ersättniogen äfven för detta embetsvärk. vill hvilket hör, att han måste affatta vidiyfiiga och minutiösa protokoller, som iaga hans tid och mödor betydli;st i anspråk. Med ett ord: de största möjliga fordringar. på provinsialläkarens verksamhet, fordringar, som genom från sundhetskollegium emanerande förordningar tid efter annsn vidgas och ökas, förenade med den allraminsta möjliga ersättning, ofte med alldeles ingen; de högsta möjliga anspråk på kunskaper, skicklighet, förmåga, förenade med snart sagdt bemödandet att till Jägsta möjliga grad reducera den ekonomiska siällning, i hvars trygghet och lugnrallenade egenskaper, man begär, kunna bli aövändbara och hvarmed de-kunna belönas. Man lorde möjligen fråga: hvaraf kommer det sik väl, att först vid det senaste riksmötet provinsialläkarneslönevilkor blefvo nämde och uppmärksarnihet vid denna vigtiga sak. blef fästad? Frågan är på sin plats och svaret blir helt enket: deraf, at: Svetges läkarekår vid hvärje riksmöte saknar en mållman, som vill och kän så upplysa om dess behof, så tala för dess af den största rättvisa och billighet gillade intressen, att deraf ett bättre; ett lyckligare 18ge för läkaren blefve följden: Ty ingaluhda är det att förmoda, det rikets ständer, upplyste om förbållandet, sådant det enligt den strängaste sanning befinnes, skulle blifva döfva för billighetens och det rättas röst., Men ingen enda medlem af ridderskspet och Ål adeln, ingen af preste-, borgarer eller bondestånden eger ens en ytlig kännedom omden svenske landsortsläkarens, framför allt om provinsialläkarens ställning. De ega denna kännedom lika litet, som i mysterierna af hans vetenskap, måhända till stor de! just i anledning deraf, att läkaren ofta — för att tala uppriktigt — nästan blyges yppa, att staten så litet vet värdera hans ädla kall, hans rastlösa verksamhet i dess tjenst; nästan känner sig pinad att med audra iogå i dessa för honom som vetenskapsoch embetsman lika smärtande som kränkande detaljer. Och skulle händelsevis en läkare befunvi: eller befinna sig bland rikets representanter, så inträder ett sf. de twå alternativerna: antingen talar han om allt annat och för allt annat, än det som väl skulie ligga honom närmast om hjertat , hans eger kårs framgång, dess väl, dess suseende; eller är her verksam derför så mycket han kan, men han kan så litet, hans röst är en ropandes i öknen, emedan dec står isolerad, ej eger något stöd och således ej vinner någon vigt. Och så blir, riksiag från riksdag; läkarens, ställning oförändrad: orättvisan äfven. Under loppet af flera år, mena isynnerhet under de senare åren, har missförhållandet emellan embets: mäns-inkomster i allmänhet och den betydliga dyrheten inom landet blifvit ganska skarpt markeradt. Flere embetsoch tjenstemän i riket bafva i anled ning häraf dels fått sin ställning förbättrad, dels äro eller komma förslag härom å bane, som sannolikt gå igenom. Hvad är väl billigare, ter öfverensstämmande med rättvisan och med tidens fordringar, än att äfven rikets provinsialläkare såge sin ekonomiska ställning annorlunda; att deras löner åtminstone förhöjdes till det belopp i banko, som nu lemnas dem i riksgälds(); att deras dagtraktamenten upptoge ett belopp, som kunde betäcka deras under embeteresor nödvändiga utgifter, åtminstone blefve lika med dem förste bataljonslåkare åtnjuta; att deras arfvoden t. ex. för mediko-legala liköppningar blefve lika med dem för dylika förrättningar i Norge, hvilket väl med den största billighet är förenligt; att deras mödor och änsträngningar under ordinationer för en mängd sjuke, vid härjande epidemier, erhölle någon annan belöning än — skjutspenningarge och ett dagiraktamente som; äfven i händelse det bur förhtjdt, endast ger dem födan för dagen och en säng under natten; att besigtningar å för venerisk sjukdom misstänkte personer blefve ersatta på annat sätt och med mera åfseende på provinsialläkarens ytterst vedervärdiga, eburu nödvändiga åliggande; att apoteksundersökningarne erhölle ett särskilt och passande arfyode; samt att den s. k. taxan för medicine doktorer blefve helt och bållet förändrad, emedan der ännu gällande är alldeles föråldrad och utlefvad, nemligen af år 1777, således nära 80 år gammal och innehållande arfvodesbestämmelser för låkareåtgärder, ej i minsta mån passande fir nutiden, ända till löjlighet låga och derföre nästan aldrig följda. Ea reorganisation är med ett ord nödvändig, och nödvändigheten ligger i öppen dag. Det vore att misskänna våra representanters ljusa blick, dera: opartiska ömdöme och ädla rättvisa, om man ett ögonblick betviflade en i afseende på ofvannämde förbållandena fullständig förändring. Mången af det, känner, hvar från sin ort, der bosatte läkare; mån gen här sett, huru de, under sjukdomar och elände, ej draga i betänk: nde att kasta sig i farorna, att blottställa lif och helsa, förgätande den otacksamhet som ofta blir dem till del, förgätande den likgiltighet för deras bergning, deras lugn och lycka, som det allmänna visar dem, förgätande zllt — utom sin plikt hura tung och bitter deh under sådana förhållanden än måste vara. Väl om de:sa män, som till stor del ega makt att bestämma öfver den hittils så. orättvis förbisedde legale läkarens ekogomiska existens, erinrade sig allt detta. Väl om dessa minnen framträdde; och ör ee sig gällande i det ögonblick, då deras inflytelse måhända blir nödvändig för den rättvisa sakens seger! ÅG V—n. PRE NN NRK SIN .) Ersättningen för en medicolegal liköppning bar, tills för et par månader sedan, under loppet af många år varit -— 3 rdr. . Detta ömkliga arfvode — man kan svårligen gifva det ånnat epitet — befans ock slutligen nästan för mycket orättvist och obilligt, hvarföre en förhöjning egde rum. Den är likväl ännu alldeles för ringa. . Man skall sakna kännedom om de vedervärdigheter, söm med en sådan förrättning ganska ofta äro örbundne, då balfruunade, stinkande as, hvilkas närhet, ja, hvilkas blotta åsyn allt hvadlif och anda bar med fasa och . vämjelse. skyndarsatt. undfly, måste af provinsialläkaren ej blott besigtigas, men öppnas och ondersökås på det noggrannäste buru bans egenbelsa, stundom bans lif dervid så på spel: man skall sakna kännedomjom hela den vigt, som vid en sådan förrättning hvilar, om alla de möddr och studier im: vid attesternas afgifvande ofta blifva nödvändiga, för -au vilja bestrida, det äfven detta senare arfvode är alldeles för ringa. 1 vårt brödrarike Norge är. det 4 specier (46 rdr rmt). Finnes väl något enda gällande, skäl att lemna den svenske läkaren mindre? () Pet är nämdt, .ått regementsläkarnes värf ej äro på långt när så ansträngande och ansvarsfulla, som provinsialläkarnes —Oca dock ega de förre en mycket högre lön. -Den nominella utgör väl ej mer än 800 rdr bko (således. ändå :433 rdr: 16, sk. bko mer än provinsialläkarnes); nen i verkligheten, genom högre markegång och högre boställsarrenden, 4000 å 4200 rdr bko. stundom derötver. Derforutan bafva sregementsläkarne 450 rdr bko i-inqvarteringspenningar. Hvilka motsvarande fördelar ega provinsia rne? Ingen. Af bevillningsutskottet. N:r 14: Memorial ined förslag till voteringspropo sitioner i anledting af riksståndens olika beslut i afseende å-ifrågasiälda förändringar i föreskrifterna om allmsnna bevillningens atgörande. De olika punkter, som komma att i förstärkt bevillnipgsutskott afgöras, 310 följande: 1:0 antingen hedsätthing å bevillningen för rörelse: och näring! icke bör ega rum, eller denjamma, enligt borgareståndets beslut, skall till en LOSE 4 TN