Aftonbladet – 29 juli 1857, sida 3

egnar all den uppmärksamhet, som sakens vigt onekligen fordrar. i (Insändt.) ) Provinsialläkarens ställning: Under loppet af förliden riksdag inträffade, att vid en disku-sion i presteståndet, då fråga var om löntförhöjning till rikets provinsialläkare, och en af ståddets ledamöter önskade d t proponerade beloppet, 666 rdr 32 skill:r bko, förhöjdt till åtminstone samnima belopp, som regementsläkarne i lön åtnjuta, hvilkas åligganden han ansåg ej hälften så mödosamnis som provinsialläkarnes, en annan af ståndets ledamöter. upplyste, det provinsialläkarne erhålla ersättning för sina resor och att denna ersättning utgör derås förnämsta inkomst; i följd af hvilketutlåtande, sob ingen ansåg sig kunna bestrida, förmodligen emedab ingen närmare kände förhållandet, hela frågan, dep projekterade bögre lönetillökningen, förföll. Någ vederläggning följde sedermera ej under riksdagens återstående förlopp, förmodligen emedan de män, såken närmast rörde, voro; som de alltid äro, så upptagne af sin vetenskapliga och embetsmannaverksamhet, att referaterna öfver riksdagens ver ej hunno af dem genomläsas, och således hela yttr. det var och blef dem obekant. Endast på detta sätt kan man förklara en tystnad, som ingalunda här var på sin plats, då hon lemnade det orätta rum och öfvervigt. Regementsläkarens åligganden äro ej hälfcen så mödosamma som provinsialläkarens, har blifvit yvtradt. Detta är mer än sant; de äro det utan all jemförelse mindre. Den förres ålligganden inskränka sig, under fredstid; i allvänhet endast till några veckors tjenstgöring under den behägligaste delen af året; den senares deremot fortfara från årets början till dess slut. Åt den förre är endast den sjuka militärens vård anförtrodd, !en vård, som han likväl ej bär ensam, men bataljonsläkarne med honom dela; åt den senares är ej blott bestämd bela den stora fattigpersonalen inom hans ofta rätt vidsträckta distrikt, hvilken vård ingen för honom underlättar: han har derförutan en mängd olikartade värf att uppfylla, som ofta anstränga honom till det yttersta. Vid hvarje epidemi, som uppkommer inom distriktet, är det provinsialläkarens plikt att taga vård om alla de insjuknade, ofta ett stort antal; vid alla svåra förlossningskasus är det han, som sökes, han, som måste; dag eller natt, vara tillgänglig; öfver vaccinationen och allt hvad dermed står i sambsöid måste ban Hafva sitt öga och lemna d:rom tillkongl. sundhetskollegium redogörelse; besigtningarne öfver beväringsmanskapet måste han hvarje år förätta och lemna derom utförliga rapporter; ban måste förrätta alla visitationer i anledning af inom distriktet på olika punkter utbruten venerisk sjukdom; det är hans plikt att anställa hvarje år undersökningar å hvart och ett af de apotek och filialapotek, som befinnas inom hans distrikt; han måste bafva uppmärksamhet fästad vid desjuk liga företeelser, som uppkomma bland djuren, och biträda veterinärläkarne; han har att förrätta alla de medikolegala liköppningar, som inom distriktet förekomma; han har att uppfylla alla de mångfaldiga och olikartade medikolegala uppdrag, som lemnas honom af landshöfdingeembetet, af domaremakten, ai presterskapet, Det. är svårt attidetalj uppgifva alla de åligganden, som staten fordrar af provinsialläkaren; men visst är, att hans tjenst är så tiägen, ofia så svår, så ansträngande, tar både bans själsoch kroppsverksamhet å starkt, så oeftergifligt i anspråk, att det ej bör förvåna, om han redan i sin bästa ålder dukar under. Bland Sverges läkare har också sedan lång tid dödligheten varit jemförelsevis bland provinsialläkarne störst. Och likväl, — mer än de fleste tjenstemän förtjent att af staten ihågkommas, uppmuntras, belönas, är det han som mest glömmes, eller visas en kall, sårande likgiltighet. Ersättningen för provinsialläkarens embetsresor är) icke allenast icke hans förnämsta inkomst, utan lemna dessa resor ofta alldeles ingen inkomst, och oftast ren förlust. . Detta är en inom provinsialläkarekåren rikligen vunnen erfarenhet. Hvilken är väl ersättningen för provinsialläkarens embetsresor P 1:o0 Skjuts för 2:ne bästar; 2:0 1 rdr 40 sk. bko för dagen. Kan provinsialläkaren inbespara skjutsen för en häst, d. ä. kan ban åka på skjutskärran många mil efter en häst, så har han visserligen den lilla inkomsten af sin besparing, ehuru han derför sliter ganska mycket ondt. Men om han, för utförandet af de flera vigtiga värf, som hvila på honom, finner. sig nödsakad — och detta är i de flesta fall yhändelsen— att under svårt väglag och genom svårtillgängliga trakter begagna sig af tvenne hästar, för att komma fortare fram och vinna ev dyrbar tid, så har han af denna ersättning, som staten lemnar honom, ej ett öres behållning, Hans dagtraktamente är, som nämdes, 1 rdr 40 sk. Då en embetsresa drager ut flere dagar; hvilket vanligen är förhållandet; måste ju provinsialläkarer för detta belopp bestrida ej blott sitt vivre unde; dagen, men kostnaden för sitt logis under natten. För att ett ögonblick ingå i detalj — som här ju måste ske, då saken skall bevisas — med bästa husbållning går v8l hans frukost till. 24 sk. bko, aftlonmåltiden till samma belopp och middagsmåltiden till 1 rdrssammå myåt. På gästgifvaregårdar och värdshus, der han måste taga in, kan ingen annan, som reser sin väg fram i lugn och beqämlighet, bestride sitt vivre för i allmänhet bättre pris; skulle väl.di provinsialläkaren, som, ofta genomkyld, ansträngd och uttröttad, utsatt för luftens och temperaturens alla vexlingar, behöfver mer än andra vederqvic kelse, om. ej annat, åtminstone-af en måltid, nödga: Uven i det afseendet göra inskränkningar? Hans nattogis) kostar, hvar han det tager, minst 32 sk. bkö. nen ofta 1 rår samma mynt. Om nu sanninget räraf är medgifven — och huru skulle den väl nekas? — så är ju provinsialläkarens utgift för dyg: ret omkring 3 rdr bko;i de flesta fall mer, mer ällan mindre... Men han åtnjuter blott I rdr 40 sk. Måste han då ej vidkännas förluster på hvarje dygn? Detta i vanligaste händelsen... Men finner han sig, om hvarje bättre person, förbunden att, der han lo serat, lemna en s. k. drickspenning; blir han genon rärf, som menniskokärlek och plikt föreskrifva ho nom, fördröjd på sin väg, och i följd deraf tvunger att betala för bestälda hästar väntpenningar på fler: sästgifvaregårdar m. m., så underkastas han i samma mån, när sådant händer under många embetsresor ir ifrån år rätt betydliga förluster ().. Obsörvers. bör dessutom, att, med undantag af besigtnivg å er efvande person — för hvilken besigtning, om äfven : hög grad både svår och ansvarsfull, provinsialläkaren ; tt för allt, det beedigade betyget inberäknadt, upp vär 1-rdr (1) — och medikolegala lNiköpphingar, ofti le vidrigaste, på samma gång som de mest makt våliggande: förrättningar, hvar och en ofta uppta: sande en hel dag af hans tid, han efter 1!,, månads räntan och efter att hafva författat och renskrifvit tt vidlyftigt protokoll och ett utlåtande, hvilket se) Meningen med dagtraktamente för en tjensteman är väl att. denne ej -blott skall.dermed kunna bestrida sina under embetsresan oundvikliga utgifter. men få ett litet öfverskott, till ersättning för sina ansträngningar och sin tidsspillan. -Provinsialläkaren lemnas dftemot ett dagtraktamente så ytterligen klent, att han, vid nuvarande dyrhet på lifsmedel, logis m m icke. blott icke har det ringaste öfverskott, men skulle ovilkorligen, i de flesta händelser, vara utsatt för de bittraste.behof, nödsakad till de yttersta umbäranden, om han ej ur sin egen, 0 nom någon enskilt praktik, och. på den vägen just med mera mödor och obehag, än tjenstemän i allmänhet kunna drömma om, dörvärfvade kassa, tvingades att ersätta hvad staten, som anbefaller embelsresorna, ej tvekar au låta honom sakna. Finnes väl en skymt af billighet och rättvisa härutinnan ? 20 Än mer: Förste betaljonsläkarne erhöllo, enligt cirkuläret af den 6 Sept 4855, 3 rdr 46 sk. bko idagtraktamente. Deras värf äro precist lika litet mödosamma som rTegementsläkarnes. Prövinsialläkarne deremot, hvilkas