Aftonbladet – 27 juli 1857, sida 3

ll:te och 13:de S, utan innefattar den 1l:ie blot allmänna svsdgandea om ministeriella måls förbered ning och besluts fattznde i sådana af dessa mål, son: äro af mindre vigt; den 13:de stadgar deremot fc; vigtiga fall undanteg från 11:te f:ns föreskrifter, och alldeles så skulle äfven den 12:te komma att göra, om förslage: biefve antaget. Med Nils Larsson insiämde Hliman, Per Nilsson, f. vice talman PeEriksson, Lxrs Rasmusson, Olof Olofsson i Slängseruc och en stor del af ståndets ledsmöter. Ola Månsson trodde att börja krig och sluta fred var något vigtigare än afbavdlinzer och förbund, samt hemstälce till Ni!s Larsson och de, som med honom instämde, om icke konungen i fräga om afhandlivgar och förbund midt för talarens och deras näsa kunde göra hva: han behagade, då i 11 uttryckligen ministerielia mål definieras med alla de, som angå rikets förhållande till främmand2 makter., Sven Haraldsson och Johan Johansson från Östergötland instämde. Anders Eriksson från Elfsborgs län var af samma åsigt som Ånders Persson och Nils Larsson, och sökte närmare utveckla att 11 var en allmän föreskrift, från hvilken i12 och 13 66 stadgade undantag. Likaså Sköldberg. som erinrade, att de senare båda innefartade närmare bestämmelser af den 11:e. Lar: Gustaf Andersson instämde. Rudberg ville väl av ll:te och 12:te 4S skulle vara öfverensstämmande, mer ansåg sig likväl böra bifalla förslaget. Sedan derefter vice talman Anders Andersson, Olaus E-iksson Medin och Ödmaa talat i samma syfte som Nils Lars son, och Nils Svensson, Lars Johansson från West nanland, Gezelius, Anders Olsson, Lundsl, Öbom, Pe; Benjaminsson, Olof Larsson, Erik Larsson, Ander Petter Andersson, Per Mattsson, Johennes Nilsson Carl Petter Asdersson, Hedström med flere instämt, begärde Anders Persson att sekreteraren måtte ut sala sin mening, om han ansåge någon stridighet förefianas mellan lydelsen af den 11 och förslaget : den 12:te. Sekretersren förklarade då, att han visserligen ansåg ordalydelsen i 11 icke stå i ful Sfverensstämmelse med förslaget i den 12:te; mer om detta förslag -blefve grundlag, så trodde han lik väl icke att afbandlingar, och förbund med främmande makter skulle kunna på grund af 11 slutas utan att 12 blefve tillämpad. Sedan derefter Per Nilsson i E:pö, Östman, Jonas Audersson, Tobias Lind och David Andersson förordat förslage:. samt Anders Persson erinrat, att i hvarje fall der föreslagna lydelsen af 12:8 är ojemförligt mera betr: ggande än den nuvarande, afstodo Ola Månsso: och Jöns Persson från sin mening, och förslaget an iogs att hvila till grundlagsenlig bebandling vid nästa riksdag. Diskussionen om den föreslagna förändringen af 72 regeringsformen, så, att den sista perioden i denna skulle få följande lydelse: Dessa sedlar skola, vid anfordran, efter deras lydelse af banken, mec guld eller silfver, inlösas; och bestämmes genom lag stfiad af konungen och vriksens ständer gemensamt, å hvilkendera af dessa metaller sedlarne skola lydan, börjades af Olaus Eriksson, som väl ville hafva stadgad att bankers sedlar, om så funnes nödigt, skulle kunna lyda på guld, men ansåg orden siftad af konunger och rikseas ständer gemensamt, böra utgå. Östman var af samma mening i hufvudsaken som Olaus Eriks og, varnade för konungamaktens inblandning i ban kens affårer och ansåg att ingen annan ändring i paragrafens nuvarande ordalydelse borde göras, än att orden guld-eller insattes på den plats de iförslaget hafva. Anders Eriksson från Elfsborgs län, som särskilt lade vigt på att ständerna skull? bevars sit. prerogativ, att utan konungamaktens inblandning tagst fta för banken, Lars Rasmusson, som erinrade om de hårda strider, hvilka vid 1834 ärs riksdag ut kämpades för att skydda ständernas lagstifiningsrät i afseende på banken, och: ansåg att intet af de många försök, som vid efterföljande riksdagar gjoris att lappa på sjuttitvåan, gått så långt, som det ifrå. gavarande, Per Nilsson i Espö, Medin, Anders Persson. Jonas Andersson, Johannes Nilsson, Vica talmåännen Anders Andersson och Tobias. Lind förordade alla av såsom Östman före slagit, stanna efter ordet inlösas och många instämde med dem. Nils Larsson slöt sig till samma meniog, ehuru han ansåg den äskade för ändringen äfven kunna ske derigenom, stt man ur den nu gällande grundlagstexten uteslöte orden med silfvers. Måvga af ståndet instämde med Honom. Ola Månsson såg icke någon rysligt stor faravi tillägget om konuvgens deltagande i lagstiftningen för riksban ken, men fann det också öfverflödigt och slöt sig derföre till deöfriges mening. Nils Larssons mening, att förändriogen kunde ske genom uteslutning af orden med guld, kunde han likvälicke dela; förmen nde han, att i sådant fall banken kunde inlösa sina sedlar med hvad den behagade, stångjern, manufakturvaror eller annat. Nils Larsson erinrade med anledning af denna anmärkoiog Ola Minsson, att i grundlagen står at sedlarne skola efter deras lydelse inlösas, och att de: således icke kunde komma i fråga att inlösa sedlar. hvilkas lydelse å guld eller silfver ständerna sjelfsa fastställa med bvarken stångjern eller något acnst än den metall, som ständerna bestämt. Ståndets beslut blef att förklara dess gemensamma tanke vara, att orden guld eller skulle, såsom i lördags omförmäldes, införas i texten, men det öfriga nyföreslagna uteslutas. Vid utskottets förslag i memorialet n:r 16, med förslag till tillägg i 109 regeringsformen och 80 t riksdagsordningen, angående uppskof i riksdag, upprädde först Lekberg och betraktade förslaget så:om en gengångare från det vid riksdagens början förkastade, hvilken gengångare till och med vore sämre, amedan nu blfvit inryckt att kopungens samtycke skulle erfordras i fråga om hvilka utskott som sku!lc fungera under uppskofstiden. Då vidare detta förslag icke innefattade hvilka utskott, som skulle qvarblifva, om dessa skulle vara några af de Bu i grundtagen bestämda eller några särskilt tillsatta, icke bestämde i fråga om aflöning åt dessa utskottsledsmöter, och icke heller om de hemresande representanterna skulle göra det på egen eller kommitteners bekostnad, samt han ansåg allt utvidgande st konuogamskten farlig, så tillstyrkte han afslag. Många iostämde. Ola Månsson ville icke att förslaget skulle afslås, utan awt ståndet skulle, i fall fe) deruti förefunnes, söka rätta dessa och afgifva er förklaring derom såsom sin gemensamma tanka. Har ansåg derföre orden om konungens samtycke, angäende hvilka utskott under uppskofstiden skulle fortfara, böra utgå: För öfrigt ansåg han klart att det eadast kunde vara i gruadlagen bestämd: utskott, som skulle qvarstaona. Månoga instämde Bjerkander ansåg försla et vara behäfiadt med så många briste , att äfv.n han slöt sig vill afslagsme ningen. David Andersson ville, ehuru han hide myc ket att anmärka mot förslaget, att det skulle bli hvi!ande, likväl först sedan nödiga rättelser blifvi: gjorda, och antog att alla slags frågor, fastän på förhavd bestämda, skulle kunna hänskjutas åt demu skott, rom under uppskofs.iden komme att fungera. Flere instämde. Anders Persson från Nerike fanr också förslaget felaktigt; men ville icke hafv detsamma förkastadt, utan rättadt och hvilande. Til en början ville han hafva orden med konuvgen: samtycke uteslutna. Vidare ville han, att nytt val af ledamöter i de uader uppskofstiden funge-ande utskotten skulle ske, så att stånden blefve i tillf 1 att rätta möjligen vid riksdsgens början begångne misstag uti utskottstillsättningen. Någon fara kucdaf en föräncring i detta syfte icke uppstå. då als ståndeos -bifall erfordras för uppskofvet. För öfrig: fäste han Lekbergs uppmärksamhet på omöjligheter för lagutskottet, hvaraf Lekberg är ledatot, att un der nuvarsede förhållavden medhinna en tillfredsställande pröfning af det nya förslaget till allmärv civillag, och erinrade, att kostnaderva för komitenterna genom en del riksdag .mäns bemförlofning för en tid skulle blifva mindre; Erik Mattsson, Petter Carl Andersson, Lars Gustaf Andersson med flere in stämde. Sköldberg ywtrade sig i samma syfte. Nils