Aftonbladet – 17 juli 1857, sida 2

as söner älska deremot det sköna, då detlicke gör mycket väsen af sig, och förundra sig litet öfver att man kan förtjusas af messingstallrikars vilda skrammel och trummors ännu vildare dån. Jag glömmer aldrig den skarpa instrumenteringen i Hamburg. Mina öronhinnor rysa, när jag tänker derpå. De arma sångarne gallskreko, för att kunna höras öfver orkestern; men omöjligt! Man skulle rott, att det var fråga om ett anfall, en stormning af Sebastopol, och att musiken ökte öfverrösta de sårades och döendes jemmerskri. Det var det vildaste jag hört i musikalisk väg. Från dramatisk synpunkt betraktad, utför1es Barberaren i Sevilla ganska försvarligt; sedd från lyrisk, deremot högst medelmåttigt. Hamburg är en stor affärsstad, men ingenting för konsten. Spanjorskan, madame de Fortune, applåderades ursinnigt, då hon skrek som värst. Hennes spel var ganska naturligt och gratiöst; men hennes röst saknade det beha och den klara metall, som utmärka Sver näktergalar. Hennes styrka låg i färdigheter ett drilla fram halsbrytande fioriturer. Emellertid skördade hon både buketter och bifall och sjöng en instucken venetiansk vals, som anslog, publiken så, att den framropade sångerskan tvenne gånger. Teaterns komiker, herr Glay, hade troligen förutsett denna triumf, hvarföre han tog sig friheten att som ett bevis på sin förtjusning erbjuda henne en stor pepparkaksgubbe. Detta infall roade tyskarne obeskrifligt. Publiken skrattade kons vulsiviskt och narrade 088 svenskar att slutligen skratta åt publiken. Ach, du lieber Herr Gott! Ein Pfefferbubel, skrek tyskar, som satt i logen bredvid, och skrattade så, att hon än kastade sitt hufvud mot min axel, än mot en välmående tant, som satt på andra sidan om henne. Åh, det var ett för bjertans roligt och qvickt spektakel!