Aftonbladet – 15 juli 1857, sida 2

missbilliga djerfheten eller framfusigheten, som de kalla det, Men det är hvarken djerfhet eller framfusighet — det är natur, och icke detta påträngande med afsigt, dessa försök attgöra sig bekant, söm föreföll så stötande just derföre alt de icke äro natur. En sådan som herr Thormann känner sig sjelf aldrig främmände; han är Väl aldrig i sina egna tankar annat än en simpel menniskovarelse; men denna blir aldrig stolt genom medgången öller k:ypande under motgången, han bibehåller alltid sitt menniskovärde, men erkänner också intet annat hos andra än just detta. Således är en sådan alldeles likadan mot den fattige som mot den rike, mot den beroende och mot den som makten hafver — öfverallt ser han sina likar, hvarken mindre eller mera, och lika litet förtrycker han nåon, som han böjer sig inför någon. Ett sådant lynne är en trogen sarömangjutning af den största ödmjukhet och den stö sta stolthet. Sådana-lynnen hafva, som man säger, god framgång hos fruntimmer — det vill säga, qvinnan ger mera sitt bifall åt mennigkovärdet än åt det tillfälliga af rikedom, ma t, ira och snille. Detta är också orsaken hvärföre hon kan -lämpa sig nästan till hvilken karakter som helst; om nemligen dess botten ir rent menskligt värde, men deremot aldrig blir något annat än-en affärsvän, en hushållerska elleren salongsprydnad-åt en karakter der detta saknas. Jag tviflar på, att, fastän uppfostran för qvinnan är skef och äfven hennes själ kan missbildas, det finnes några män af öppenhet i lynnet, som ej ha en hustru, om icke gerna delar nöd, brist, förakt och Jlände med honom och döljer dessa fel, som, liksom döda flugor i en källa, ligga på ytan utan att förstöra vattnets renhet ; och deremot att en man, som eger allt, utom ett bottenärligt sinne, har en hustru, som är annat än