Aftonbladet – 14 juli 1857, sida 3

gerbjelke, frih. C. År Raab och hr Cl A. Mannerskantz, i ändamål ätt det måtte lemnäs fullmäktige öppet att efter ömständigheterna Höja räntan å i banken asatte medel, och banken sålunda sättas i tillfille j stt genom-käpitalers uppsamlande främja på såmma i sång sin egen och den allmänna rörelsens fördel. i I 47:de punkten hade utskottet föreslagit, att filial1 adk skulle till riksbanken erlägga 3 procent å det i lån dea derifrån erhölle, samt å de summor, som å kreditivet lyftas, likaledes 3 proc.; dock så, att minsta ränteafkomst, som riksbanken för kreditiv påförde, skulle bestämmas till en procent af kreditivets hela belopp, efter år räknadt. Dessa stadganden ansåg ståndet böra sålunda förändras, att räntan å lånet borås bestämmas till 4 proc., å de summor, som lyftas : å kreditivet, till 5 proc, samt att stadgandet om en minimiafkon st för banken af 1 procent å kreditivets hela belopp borde utgå. De i denna del fattade besluten föregingos af en långvarig och ganska varm debatt, som. fördes hufvudsäkligen mellan lirr Printzenskjöld och C. A. Mannerskanlz, understödda i afseende å de resultater, son; påyrkades, den förre af frih. Tersmeden och grefv: D. Frölich, den senare af brr Munck, A. F. Manner skantz och 8. G. v, Troil samt frih. C. A. Raab. Hr Printzenskjöld ensåg sig hufvudsakligen bör: vaka öfver bankens fördel samt deröfver atträttviss skipades mellan bankens olika låntagare; anseend: han det nemligen orättvist att filislbankerna I i riksbanken erhålla; lån och kreditiver på bilägarc vilkor än enskilta personer, eller, med andra ord, ät om 30 personer slå sig tillsammans i ett bolag, d: skola erhålla förmånligare vilkor, än om de hvar ö; sig instälde sig i banken Såsom tånesökande. F ijaktligen skulle han helst sett om räntan å lånen cill filialbankerna kunnat höjas till 5 proc., eller, äcnu bättre, att filialbankeraa erlade den i landet gåogbara ränta; men då han, med anledning af den allmänna välvilja för filialbadkerna, hvilken för närvarande uppenbarade sig, icke kunde hoppas fram gång åt detta förslag, inskränkte han sig att, i öfverensstämmelse med ett af frih. Tersmeden framlagdt förslag, påyrka, det låneräntan måtte höjas til) 4 proc. och kreditivräntan till 5 proc., samt att fi lialbankerna måtte erlägga en kreditivafgift, för år räknadt, af !,. proc. å kreditivets hela belopp, till hvilket allt i talarens tanka så mycket större skäl förefinnes, som om man företoge en lika noggrann granskning af filislbånkernas säkerhetshandlingar om den, hvilken bankens kommissarier anställa med 1e låvehandlingar, söm till riksbatiken itikorima, skulle man finna, att de ej på långt när erbjuda den säkerhet som fastighetsiån, å hvilka ridderskapet och adeln dock höjt räntan till 5 proc. Enda fördel banken hade af att lemna lånen till filialbankerna vore att den fingö större. summor placerade på ett håll och derigenom minskade sin förvaltningskostaad. Pålaggandet af en kreditivafgift vore slutligen billig, icke blott derföre, att samma vilkor vore föreskrifna för enskilta kreditivtagare, utan äfven derfire, att å kreditivbeloppet föga eller intet uttages; y ahvisningar utställas väl, men de förblifva cirkulerande, eller ock träffas öfverenskommelse med. någon privatbank, som mottager dem och på grund af denna helt och hållet räntefria fond utfärdar kreditsedlar, hvarmed lånerörelse bedrifves, hvaremellertid banken får hålla penningar i beredskap för den händelse anvisningar å filialbankernas kreditiv skulle presenteras. Hr C. 4. Mannerskants trodde br Printeenskjöld såsom statsekonom kunna förliknas vid en person, om oupphörligen ökar på lasset för sina dragare, men alldeles icke vill bestå dem något foder. Så ofta det nemlgen är fråga om statsutgifter, då röstar br Priotzenskjöldför förhöjningar och för ökade skattebördor; men så snart förslag väckes om några åtgärder, som skola sätta folket i stånd ätt bära.den ökade tungan, då motsätter han sig hvarje sådant förslag. Talaren erinrade nemligen, att filialbankerna ingalunda kunde betraktas ur samma synpunkt som enskilta lånoch kreditivtagare hos riksbanken, ty med de lån och kreditiver; HKvilka böviljas en filialbånk, följer åliggandet för denna bank att i sin ort tillhandahålla näringsidkarne kreditiver, o.6. Vv. samt att sjelf bestrida all med denna rörelse förknippade förvaltningskostnad. Men just detta beredande af tillfällen för allmänheten till krediti vers erhållande samt penningetillgångens och penningerörelsens understödjande öfverhufvud taget, hvilket I u:gör det kraftigaste rmiedel till främjande af före-Å agsamhet och industri, —, just detta bar varit och I år forifarande syftemålet med filialbankernas verksamhet, ochdet är med anledning äf det gagn de på denna väg redan gjört och kunna göra sin ort, samt derigenom medelbarligen hela landet, som man ansett dem böra understödjas och deras uppkomst: befrämjas genom lån och kreditiver från riksbanken, meddelade på sådana vilkor, att det kunnat uppmuntra till filialbankers inrättande. Att med dessa billigare vilkor endäst, såsom hr Printzenskjöld tyckles förmena, afsetts att bereda bankdelegarne en förökad vinst på riksbankens bekostnad, innebure ett totalt förbiseende af filialbanke-nas betydelse. Det vore dock naturligt aut man här såsom öfverallt, der något nyttigt skall kunna uträttas, måste ställs: så ;.11 att kommunalandan och omsorgen om egen :förlel må kunna samverka för aändamblets ernående. I; om än på en ort rågra för dess förkofran nitälskande: personer finnas, som vilja ställa sig i spetsen för n sådan bankinrättning, måste de ovilkorligen, för att kunna erhålla det-erforderliga antalet--medlelegare, kunna erbjuda dessa någon utsigt till en ådan vibst på företaget, alt de animeras att på detamma inlåta sig. . Detta skulle åter: blifva: omöjligt sm mad pålade filialbankerna sådana vilkor, som l-m, hvilka här blifvit påyrkade,; ochvär talaren ullkomligt öfvertygad att om rikets ständers beslut ufölle i öfverensstämmelse med dessa yrkanden, kulle uppkomsten af några ytterligare filialbanker ara helt och hållet tillintetgjord; och dermed all. len industriella utveckling och förkofran, som -de sunnat skapa och främja. Hvad särskilt angick 18ieräntan, hade riksbanken, enligt nu gällabde förekrifter, samma afkomst af sina till filialbankerna emnade försträckningar som af sin egen låherörelse, lå man nemligen afräknar de rhed densamma för? aippade förvaltningskostnader, och det finge ej eller förbises, att om riksbanken Ilemnat påbingar och kreditivrätt åt filialbankerna på skenjarligen billigare vilkor än till enskilte peroner, så hade detta skett, emedan man ansett södvändigt att, då man velat sätta en gräns för priatbankernas för riksbankens realisationsförmåga i iss mån äventyrliga sedelutgifningsrätt, till den allvänKa rörelsens befordrände göra någon afprutning å bankens sedelutgifnihgsmonopol, utan: att blotttälla denna realisätionsförmåga ; ty genom rättigsten att assignöra på det: dem beviljade kreditiv, uo filialbatkeria egentligen att anse såsom sedel1 gifvander-bankerunder riksbankens uppsigt och aed en vida mindre sedelutgifningsrätt än privaterna. Att filialbankerna skulle få rättighet att, i ummanhang med förhöjningen af räntan å deras ån i bänken, höja sin egen ränta till 6 procent, ore godt och väl, om man i sammanhang dermed ckså kunde dekretera, attde också skola erhålla 6 irocent, hvilket dock ingalunda läte sig göra. Att äntan å de på kreditivet uttagna summorna höjdes ill 5 procent hade tal. ibgenting emot, endast icke ågon kreditivafgift ifrågakomme. På yrkande af frih, Tersmeden, som ansåg lagstiftingen i detta ämne böra förändras efter förändrade örhållanden; framstäldes -särskilta: förslag på punk ens olika momenter. Vid anstäld votering mellan procent-låneränta; -sösom utskottet föreslagit; och procent, såsom hr Printzenskjöld och frih. Tersmeen yrkat, segrade detta senare förslag på den för: glade sedel. Kreditivräntans höjande till 5 procent och borttaandet af vilkoret om 1 procents minimiränta följde