Aftonbladet – 9 juli 1857, sida 3

Jväd både armen och beväringen DitLvilis värlt, OCI denna omständighet hade också varit o-saken der till: att Sverge icke kunnat draga den fördel af då senaste politiska förvecklingarne, som eljest måhänd: stått att vinna. Det är nödvändigt att för eti snnat tillfälie vara bättre rustad. Nekas kunde :cke att Sverge numera intagit en fördelaktigare politist ställning, och denna kräfver något offer. Man måst inför utlandet visa, att man: med allvar vili bibe hilla denna ställning. Långt ifrån att det beviljad förhöjda anslaget till armöas vapenöfningar borde såsom en t lare påstått, göra en utsträckning i be väringens vapenöfniogar öfverflödig, fann talaren et förökadt anslag äfven för detta ändamål just i följ deraf böra beviljas. Det ena beslutet vore ett vär digt motstycke till det andra. a Talaren fann anmärkniovgsvärdt, att utskottet i de digra betänkandet öfver 4:de hufvudtiteln kunnat affärda den vigtiga frågan om beväringens vapenöfningar med endast 6 å 8 rader, som innehöllo nästan lika många skefva satser. Dessa hade af föregående talare redan blifvit framhållne. Numera finge man alltid höra talas om vådan att draga arbetskrafter från häringarne. Det finnes dock högre föremål än näringarne, och dertill hörde fosterlandets försvar. Utskottet vill hafva beväringen någorlunda soldatbildad. Det är anspåkslöst, men i våra dagar duger det ej att hafva någorlunda bildade soldater. Det är så mycket märkligare att ett så i allo underhaltigt betänkande kunnat utgå från utskottet, som utgiftsafdelningen på goda grunder bade föreiagit ett beslut i motsatt riktning. Talaren uppläste afdelningens yttrande, och fann det förvånande att detta blifvit. i utskottets plenum underkändt. En talare hade-dock uppgifvit orsaken dertill. Det hade skett af undseende för bondeståndets önskningar. Det allmännas intresse hade således fått vika för ett missförstådt ståndsintresse. Talaren förklarade sig städse vara angelägen att befordra bondeståndets sanna fördel, och trodde sig äfven göra det nu, då han yrkade utsträckning i beväringsmanskapets exercis. Bondeståndet har i frågan icke något annat intresse än hvarje egendomsegare, hvarje närivgsidkare, som Har tjenare. Bondeståndet är väl talrikare än andra klasser och eger största delea af Sverges jord, men derföre bör också bondeståndet ega största intresset att försvara fosterjorden. Härefter öfvergick talaren: till det formella hinder mot den ifrågasatta utsträckningen af beväringsmanskapets exercis, som man velat finna deruti, att ständerna, i anledning af Kongl. Maj:ts.proposition om beväringsålderns framflyttning, redan skulle beslutat, att i fredstid blott första Inssens beväring skulle öfvas. Talargn erinrade, att denna proposition icke angick tiden eller sättet för vapenöfningarne, och att således stinderna nu vore oförhindrade att derom fatta beslut. Man tycker, att det nu är lugnt och fredligt, men talaren beundrade den, som med korslagda armar kunde kasta lugna blickar mot framtiden. ; Ryssland är icke utmattadt. Det har bestått kampen på ett sätt, att det är starkare efter än före kriget, och samtiden får nog känna af det. Folk saknar Ryssland icke; och i stället för de förstörda skeppen skall det skaffa sig långt bättre. Man hade talat om ryske kejsaren och hans menniskovänliga afsigter. Talaren frågade icke efter nuvarande kejsarens afsigter; för honom gälde ryska systemet mer än ryske kejsaren, och så finge Ryssland är Ryssland, skall det förblifva oförändradt. Genom att sveda håren på en björn, gör man honom: icke oskadlig. Man vill att diplomaterna skola utöfva en magisk inverkan; man vill att de skola bjuda öfver krig eller fred. Det står hvarken i deras eller andra fredsvänners makt att afstyra krigen; så länge menniskorna äro menniskor, skola icke blott de, utan ock staterna sinsemellan kifvas, och tillfällen inträda då krig icke kan undvikas. Det vore illa, om inom utskottet militärer talat mot det begärda anslaget, men talaren ville icke lemna frågans afgörande ensamt åt militärer... Liksom det finnes. sjömän, hvilka icke tycka om illa flottan, emedan det är angenämare att tjenstgöra på linieskepp än på kanonslupar, finnes det officerare, som finna det vara behagligare att exercera armåens soldater, än att i exercis inöfva tafatta bonddrängar. Man hade ansett det ändamålsenligt att uppskjuta soldäternas öfvande till dess kriget står för. dörren; då skulle känslan komma med i spelet och göra allt. Känslan fattades icke 1808 och 1809, men det var något annat som felades, det var öfningen. : Man borde bedja Gud bevara oss för att den ännu en gång kunde komma att fattas. Det vore ingen fara, hade man sagt; Ryssland kunde ju icke taga Moldau och Wallachiet. Riktigt, men hvarföre? Emedan Turkiet hade öfvade soldater, och emedan det fann understöd af andra ländess öfvade krigare. En talare hade i afseende på ett lands försvar lagt uteslutande vigt på god anda och intellektuel bildning hosinvånarne; med folkbeväpning hade stora saker blifvit uträttade. Talaren satte den goda andan högt, men livad anginge den intellektuella bildningen, så hade den föga att göra med handgreppet; det måste läras, och utan att vilja förnärma den, som så vackert. talat om den intellektaella bildningen, trodde. talaren att om man satte vapen i hand på honom, så skulle han stå sig ganska slätt. Hvarest i våra dagar folkbeväpningen gjort under, hade man försigtigtvis underlåtit att uppgifva. Väl hade en talare på riddarhuset sagt, att Schweiz nyligen moi Preussen uppsatt 150,000 man. Voro de uppsatta, så stode de endast på papperet, om de ens stode der. Talaren slutade med den hemställan, att borgarestånlet måtte för sin del fatta beslut i öfverensstämnelse med hvad: utgiftsafdelningen föreslagit, eller utt beväringsmanskapets exercis måtte utsträckas till 30 dagar, samt anslaget för vapenöfningar förhöjas med 78,333 rdr årligen, med förbehåll.att denna exeristid fördelas på två år i lika terminer, samt de två lasser, som sålunda årligen komma att sammandraas, icke samtidigt exerceras. Talaren uppmanade lem, som talat för återremiss, att derifrån afstå. Ien råga sådan som denna borde man veta hvad man illö och ingen slags tvekan ega rum. Hr Björck medgaf, att beväringens nuvarande vaenöfning, kunde anses nära nog ändamålslös, och tt landets försvar dock till stor del berodde af beäringen; Men trodde, att:icke heller denna: i alla ändelser Kunde lemna full trygghet: En sådan tode endast att vinna, om vi vore beredde att, när å påkallades, åstadkomma en allmän, ändamålsenigt organiserad folkbeväpning. Denna måste dock runda sig På utvecklingen af ett krigiskt sinne emte det medborgerliga; och sådant stode icke att inna genom en påtvungen öfning med geväret nåra veckor längre. Från ungdomen mäste hågen iktas åt bruket af vapnet, . då kunde något qvartanna, som gagnade fäderneslandet, hvaremot et tsträckt beväringsöfning föga gagnade och vore tan allt resultat sedan beväringsåldern gått förbi, olkbeväpningen kunde icke framkallas på en gång. jen fordrade förberedelser, som talaren benämde uateriella och idbella. Till dem hörde gymnastik ch. rg i vapnens bruk; och sedan dessa urit frukt, skulle en vida fullständigare öfning af eväringen kunna tillvägabringas på kort tid och 1ed ringa ostnad. Annorlunda stode sakerna nu, ch en som. bestämde de olika meningarne i frågan, ore iel då en varmare fosterlandskärlek på någonera si utan helt enkelt olika uppfattning af hvad om kunde vinnas med den ifrågavarande förändrinen. Det tillhörde representanten. att tillse, det realtaterna stode i något rimligt förhållande till de ppoffringar, som af landet äskades. Frågan vore uedespraktisk. och borde såsom sådan behandlas. ch trodde talaren för sin del, att den utsträckta ningen under 14 dagar icke kunde särdeles närma ss målet af beväringens fullständiga tjenstbarhet, hura kostnaderna högst kunde beräknas ökade med a million årligen. I fråga om tillämpningen voro alla ense derom ; tt öfningen borde fördalag nå J-na år Tyntta wnra