Aftonbladet – 4 juli 1857, sida 2

Vi taga oss friheten att bär anföra ett yttrande, framkalladt af denna skrift, hvilket varit offentliggjordt i Posttidningen och hvilket är af så mycket större betydelse som det är afgifvet af en af Sverges lärdaste och mest ansedda teologer, professor IH. M. Melin, ledamot af teologiska fakulteten och domkapitlet i Lund. Det lyder sålunda: De för närvarande inom vårt länd pågående religiösa rörelser, som dagligen tillväxa i kraft och omfång, lemna ett ögonskenligt bevis: pi de menskliga tingens obeständighet. Den svenska kyrkans enhet; den så högt prisadö; stundori också klandrade, till en del måhända af afund klandrade, är i begrepp att söndersprängas. Baptister, ja mormoner (hvem skulla trott det?) göra allt djupare inskärningar i denna enhet, och den till. utseendet .så fasta bygnpaden lossnar alltmera i sina fogningar. Förundra sig må man väl, att en sekt; som icke ens bör kunna räknas till antalet af de kristliga, är. i stånd att förskaffa.sig så många anhängare, och det bland ett folk, som just icke är kändt-för-lättsinnig ombytlighet i-sina rteligiösa öfvertygelser. Om en så beskaffad sekts framgångar icke ntgöra ett ämne för förubdrany så är det tydligen långt mindre undransvärdt, att andra sekter och kyrkosamfund, som stå den rena evangeliska läran mycket närmare, få fägna sig åt samma eller större framgång. Det vore till och med att beklaga, om annorlunda skedde. Bland flera onda ting är det ju ändock alltid godt att ett mindre ondt finnes att välja på. Den svenska kyrkoenhetens upplösning är nu en gång gifven. Man må förundra eller beklaga sig: deröfver så mycket man vill, det obevekliga faktum stär der för ögo.aen och förråder icke på minsta sätt någon benä genhet attrymma fältet. Under sådana förhållanden måste en lagbunden religionsfrihet befinnas väl värd att efterlängta i utbyte riot den. laglösa och sjelfsvåldiga, som nu hör till ordningen för dagen. Tvångsåtgärderna mot affällingar från vår rena evangeliska lära hafva på den senare tiden tvärt afstanaåt; och visst är, att landsförvisningsstraffet icke låter med samma lätthet tillämpa sig på massor i tusental; somn på en ochsanhanenskilt person; äfven om man icke tager i betraktande det helt naturliga undseendet för att gifva ökad bäring åt utlandets vrede öfver den svenska intoleransen; Dertill kommer, att de gamla tvångslagarnes förenlighet med vårt nuvarande samhällsskick torde hafva börjat synas tvifvelaktig. Men innan omdömet i denna vigtiga sak hinner stadga sig och gifva sig uttryck i tydlig och bestämd lag, måste en bekymmersam förlågenhet råda hos dem, som i närmaste hand hafva att förvalta kyrkostyrelsen. De skola vaka öfver efterlefnaden af lagar,-hvilkas giltigbet de facto icke. erkännes, under det den. gamla ordningen likvälännu de jure anses bestå. Är di. det.senare antagandet oriktigt, så borde-det.som-sådantproklameras: jo förr desto-hellre,-på det man icke längre måtte behöfrva oroas af den tänken,-att lagar; som icke handhafvas, äro sämre än allsiogar Den här ofvan anmälda skriften af en för sina arbeten i statsrätt välbekant författare synes bu ätdtligen öppna utsigt till ett lyckligt slöt på det bittills. rådande oefterrättliga interimstillståndet. Man kommer vid läsdingen af denna skrift, der de lagbeståmningar, som angå svensk statskyrka och dess förhållande till-afvikande. kyrkosamfund, äro med .utmärkt.redighet och klarhet sammanstälda,. till den öfvertygelsen, att lågbunden-religionsfrihet, i motsats mot den-sjelfrådiga, verkligen är till principen uttryckligen erkänd i vår samhällsförfattning; Det kan icke vara af nöden att här närmare redogöra för innehållet äf den lilla skriften, som genom sin korthet och lättfattlighet är tillgänglig, för alla och eh hvär: Vi vilja blott, med anledning af denna , skrift, anmärka det sällsamma deruti, att religionsfriheten, ehuru.i grundlagen anbefald; ännu efter nära ett halft ärbundrades förlopp väntar på den speciallag, genom hvilken den allränna grunodsatsen skall göras till en lefvande verklighet. Måbända kommer dröjsmålet.derutaf, att tidsomständigheterna icke funnits innebära någon särdeles tvingande maning att påskynda den noggrannäre: reglementariska anordningen af denna vigtiga samhällsangelägenhet. Det behöfvericke sägas, att ett sådant skäl, som brist på yttre föranledning, numera helt och hållet förfaller; och helt visst motses öfverallt i vårt land den dagen med längtan, som skall. andanrödja förvirringen och ovissheten i det som angår samhällets största lifsfråga. Lund i Maj 1857. : -R H. M. Melin.