Aftonbladet – 3 juli 1857, sida 2

IST I BOpenuamn eCch 223, fe OCR 19 HAST. Ull, DEhagade ofördröjligen uppgifva sina namn i bref till hr pastor N G. Bledel vid garnisonskyrkan i Köpenhamn, på det den danska bestyrelseh för mötet måtte blifva i tillfälle anstalta om logis för bröderna i Sverge. Mjellby d. 29 Juni 1857. Efter anmodan H. B. Hammar. RIKSDAGEN. Rikets Ständers gemensamma öfverläggning rörande landtförsvaret. or AA RR a md LA ve JR a Tredje sammanträdet. Den 1 Juli kl. 10 f. m. (Forts. fr. gårdagsbl.) Hr Lefren började med att taga Karlberg i försvar mot de anmärkningar, som mot denna läroanstalt blifvit gjorda. Denna inrättning har gått framåt med tiden och de fordringar, som större bildning kräfver. På den tid, då talaren sjelf var kadett, funnos 4 eller 5 klasser, och i hvarje klass omkring 20 yngliagar. Biand dessa voro måhända 4 eller 5 begåfvade med utmärkt hufvud, särdeles flit och omtanka .för framtiden; deremot voro de öfriga ?,:delarne utrustade med mindre förmåga att mottaga undervisning. Denna undervisning var stäld på slutna klasser, man flyttades den 24 September hvart år från den ena klassen till den andra, och således kommo de 3,:delar, I som föga begagnat tiden, att äfven medfölja. Häraf blef en följd, att blott 4 eller 5 af de 20 erhöllo nåI gon egentlig bildning. Efter några och 20 års tiäl förändrades förhållandet vid krigsakademien; man bestämde då de fordringar, som ålågo hvarje yngling att inhämta; man lemnade honom tillräcklig tid att lära och öfvergaf idn, att alla skulle flyttas på en gång klassvis: Naturligtvis blefvo icke alla lika skickliga, ty det bättre hufvudet förvärfvade bättre kunskaper, men alla tvingades att icke i lätja vistas vid akademien. Detta var således en betydande förändring i krigsakademiens organisation. Några siffror kunde utvisa resultatet af akademiens undervisniogsförmåga. Om man rådfrågar innevarande års kalender och räknar, huru mänga tjenande officerare, som genomgått Karlberg, så finner man, att det är 27 procent af hela antalet officerare i armån, således något mer än !,. Sammanräknar man antalet af dem, hvilka avancerat till regementsöfficeraregraden, så borde väl äfven af detta antal blott 27 procent passerat Karlberg ; men i stället hafva 43 procent gjort dot Raträffande regements. och kårcheferna, visar sig, att 63 procent derat varit kadeuter. Dewwa måtwo väl bevisa läroserkets förmåga att lemna ifrån sig TIskickliga och dugliga militärer. I fråga om natiobalförsvaret anmärkte talaren, att åtskilliga ledamöter laf bondeståndet yttrat sig olika, somliga instämmande Ji talarens åsigt, att man Lorde förlänga beväringsI manskapets vapenöfningar, andra påstående att detta vore onödigt, oförenligt med svenska alimogens förhållanden och jordbrukets behof af dagsverken. Men de personer, som varit emot denna mera utsträckta tid, hade till. talarens stora glädje yttrat den varmaÅste känsla för. fäderneslandets försvar. Man hade Å hört från odalmannens mun sådana uttryck, hvarom :) talaren i sina pojkår läst i historien, och hvilka värmt hans själ såsom krigare. Svenska allmogen vari fordomtid ungefärligen detsamma, som en bildad här i nuvarande tid, då enhvar bonde smidde sitt svärd, skodde sin pik eller broddade sin klubba, färdig att strida som en man för sig. Man har äfven sett, att det fordrades en större kunskap hos den del, som hörde till konungens eget följe, och detta konungafölje var det, som utgjorde det högre befälet i allmogens Jed för att föra dem i striden: Mot nutidens stående trupp svarade således konungens huskarlar och de högre embetsoch tjenstemännen i militärväg, som hörde till konungahuset. Så är icke förhållandet nu; det går icke an, då man gör afseende på fäderneslandets försvar, att vädja till historien på ett skeft sätt; man måste bafva historien klart för sig och jemföra den med den tidens förhållanden, och icke neddraga dess vittnesbörd för den tiden, genom att använda dem på närvarande förhållanden. Då hvar man, som tog till sitt svärd, var en bildad kri gare för sin tid, då krigshären dessutom icke utgjorde 50, 60 eller 100,000 man, utan vanligtvis 3 eller 4000, då var det icke svårt att reda sig med en enkel krigskonst, som gick ut på att gå rätt fram och slå ihjäl den fiende, som stod framför. Nu är förhållandet ett annat; man besluier sig kanske till att gå rätt fram för att anfalla en fiende, men nu finnes det något, som kallas kanoner, och som påhelsar den framryckande, under det han nalkas. Om också modet icke svigtar för att gå fram, så är det åtminstone en gifven följd, att det fordras disciplin och krigstukt, vana att lyda den, som anförer, förmåga att hålla tillsammans, om man skall kunna Å trotså kartescher och kulor. Deri ligger den stora skilnaden mellan forntidens och nutidens krigskonst. Å Talaren erinrade bondeståndets ledamöter om, hvad det ville säga att gå man ur huse, när fäderneslanI det vari fara. Det var icke detsamma förr som nu; pu T skulle det icke duga att förlita sig endast på viljan; man måste skaffa sig förmåga att utföra, hvad viljan drifser till. Kunskap måste äfven afses i fält, afvensom vana att lyda personer, som förstå, hvad krigaryrket fordrar, och då först skall man, i stället för att vika fegt, gå modigt framåt i striden. Man har citerat Blendas exempel; hon lefver i bjertligt minne, men om qvinnor nu ginge i fält, ville talaren råda äfven dem att gå igenom en duglig soldatexercis. Man har åberopat en svensk konungs yttrande: natt Gud och svenska allmogen vore de tvenne krafter, som man förlitade sig på. Ja! Gud och svenska allmogen voro ännu den grund; som vi skola stödja oss på för att vara säkra för faror och skydda vår sjelfståndighet, men då måste denna ; allmoge tillåta, att dess uppväxande söner skaffa sig de-kudskaper, sdm fordras för att icke blifva ett fallande ax för fiendens lia. Det kan hända, att man icke vågar gå fram ehuru mod finnes i bröstet; ty medvetandet, att man licke kan göra, hvad som i fält fordras, vore en för hård pröfvosten för modet. Att detta svigtar, kommer icke från hjertat, utan från hufvudet; det finnes mer feghet i hufvudet hos krigaren än i hans bjertaMan har sagt att fråga varit att förvandla våra sön dagar till arbetsdagar för att ersätta de dagar, som kunde gå förlorade för beväringens vapenöfningar. Talaren hade följt diskussionen, ty det hade legat honom varmt om hjertat att få höra hvad man tänkte om vårt försvar; han hade dock icke hört någon så okristlig tanke yttras. Han respekterade söndagen såsom den dag, då man hembär vördnad åt den allsmäktige Guden och önskade slutligen att Gud pd a oss alla, att vi icke göra något, som våra efterkomm; te få ångra: Å HF Liljehoök, C. talade för bibehållandet af kadettskolan på Karlberg. Intet land funnes, der ej krigarbildningen meddelades i Särskilta krigsskolor, och i intet land vore heller dessa skolor så demokratiska som hos oss. På det att eleverna ej måtte behöfva intagas vid alltför tidig ålder, häde en klass redan blifvit borttagen och fordringarne för intagning skärpta, och meningen vore att, så snart den nya skollagen bunnit att vid de allmänna elementarläroverken blifva tillräckligt tillämpad, ännu ytterlkigare inskränka elementarämnena. Tal. trodde dock, att en repetitionskiass borde genomgås, innan de rent militära ämnena börja, och ansåg att det vore illa om den humanistiska undervisningen skulle afslutas vid 16 år. Hvad den föreslagna föreningen med universitetet eller Mariebergs ärtillerilärovetk beträffade; ÅT vore den ur flera skäl orådlig. I förra fallet skulle Tej den nödiga disciplinan kunna uppehållas, och hvad