Aftonbladet – 30 juni 1857, sida 3

skulle kompanichefens tillåtelse, som ej under fredstidef får förvägras, vara tillräcklig. Utom redan omtalade vapenöfningar skulle öfningar i målskjutning om söadagarne hållas turvis med de 5 iler 10 första klasserna, hvartill munitionen till alften skulle bestås af staten, till hälfcen af församlingarne. Dessa målskjutningsöfningar skulle ledas af officerare och underofficerare, bitr dd af korporaler och stamsoldater. Kompanicheferne skulle resa omkring och ivspektera dessa öfsingar inom sina kompsnier, liksom bataljonscheferne tidtals inom sina batatjoner. För beväringsmanstsp, som ej längre vore förpliktadt ti!l deltagande i dessa Öfningar, men likväl önskade sådant, skulle detsamma ej förvågras. I hvarje församling skulle vara ett gevärsupplag, hvarest hvar man af beväringen skulle hafva sist bestämda gevär. En officer eller underofficer skulle hafva uppsigten derö!ver. hvarjemte kompaaichefen skulle hafva skyldighet att afs uta kontrakt ned en skicklig smed i församlingen för att tillsamnans med officerarne eller underofficerarne sörja för zevärens goda vård samt att företaga mindre repsrationer. Maa skulle så mycket som möjligt uppmuntra invånarne i församlingarne att utsyta premier för nålskjutving, hvilka vid en folkfest skulle vinnas och udelas. Vid d2 vanliga vapenöfniogarae skule naurligtvis premiemålskjutningen äfven företagas, amt distioktionsteckea utdelas åt sådsna som visat en särdeles skicklighet, såsom ett band eller en oronsmedalj att bäras på bröstet äfven u!om tjensten. Med ett ord, man skulle göra allt möjligt för tt uppmuntra till öfning i målskjutning. Säkerheen att träffa är numera af väseniligt värde för hvarje soldat. Om beväringsmanskapet sålunda blifvit öfvadt så vi: under de vanliga mötena som vid de omslade mälskjutningsöfniogarne samt insatt i en stam af väl utbildade officerare, underofficerare och soldater, såsom här blifvit föreslaget, så kan man hoppas att, efter en kort tids öfning, hvilken tid vid ett utbrytande krig alitid är för handen, kunna lugnt marschera i fält för att möta hvilken arme som helst. Artilleriet. Det är naturligt, att vårt nuvarande artilleri, med 16 fältbatterier och 8 depotkompanier, är fullkomligt otillräckligt för armens bebhof, då denna altid på ett eller annat sätt måste organiseas på hundratusentals man till landets försvar. Till stt börja artilleriets tillräckliga förökande skulle Szea och Götha srtilleriregementen bvartdera erhålla 8 fotbatterier, samt ett regement: t. ex. i Hernösand uppsättas med likaledes 8 fotoatterier, hvarjemte Wendes artilleriregemente skulle bibehållas med sina 4 ridande. Dessutom skulle Svea srtilleri hafva 5 depotkompanier, hvaraf 3 i Stockholm samt 2 på Waxbolmeo och Dalarön ); Göta artilleriregemente 7, hvaraf 2 på Karlsten, 1 i Göteborg, samt 4 på Karlsborg; Norrlands artileriregemente, som det förslagsvis här kommer att kallas, 4, hvaraf 2 i Hernössnå och 2 i Gsfle; samt Wendes artilteriregemente 4, hvaraf 2 i Kristianstad och 2 i Landskrona. Härtill räcker det nuvarande manskapet så när som på tygstat och handtverkare vid Norrlands artilleriregemente. (Slutet följer.) ) I Wisby skulle ett depotkompani, tillhörigt -Gotlands nationalbeväring, bildas.