utrymme varit för min skull litet nog, läto sig väl beha, , På eftermiddagen talade jag om allt för le begge makarne, jag bad om deras beskydd, bm att få komma till dem. De der rike leka -med menniskors lyckax, sade magistern; men han sade intet m ra, utan stoppade sin pipa och gick ut. Hans hustru deremot gick bort till mig och sade: pgråt inte, Cecile lilla, det var inte rätt att Cecile gret så att Jonsson fick so det, derför gick han. pBlef han ond? Åh nej barn, men det sved i hans hjerta, men si, blif hon qvar, Cecile; Jonsson är så lärd som en riktig prest. . : Efter några ögonblick kom min orgelnist, Megistern, in; smålog och sade: nåh vill du ? SAR jer taken är afgjord och Cecile blir här. a. Med dessa ord hade mitt öde inträdt i ett nytt stadium. Nu fick jag daglig undervisniög i musik, i språk och en mängd ämnen, hvarom de flesta flickor, äfven de som göra anspråk på bildning, aldrig vinnlägga tig. Bland dessa var historien ett, som magister Jonsson behandlade gr eget sätt. Han kallade historien för Guds finger, eller den skrift, som Gud sjelf ritar och gom låter 08 ungefär gissa hvad det hela mäste innebära. Historien är som en tysk sats, der verbum kommer på slutet, man kan nöra nog förut veta hvilket det är, blott man uppg dermat läser den förutgående meningen. Så fonter magistern att underviså mig och gladde jg innerligt åt mina framsteg, som voro hastiga nog. 4 fustrun var äldre än mannen, som ännu icke hunnit öfver medelåldern; men detta oaktadt och fastän de ej egde barn, var deras