träda som lärare för en ung flieka, som redan tycker sig kunna alldeles nog, är kinkigt i sig sjelft, dessutom har musikundervisningen någonting i högsta grad plågsamt med sig i samma mån som känslan är större än ärelystnaden, fingrarne äro då hämmare på hjertat, de skola observeras först, då en egen tonbildning söker sig fram, som måste qväfvas; ty det står ej i noterna, med ett ord, musiklärarens kall är långt ifrån afundsvärdt, oeh lärjungens rent af ledsamt. Herr Norrbin, det är frågan nu om honom. en grå fracken var riktigt der, den långa näsan också, der magra figuren äfvenledes, och dertill kommo ett par buskiga, förvirrade ögonbryn, som nästan gömde ott par grå sprängda ögon, hvilka ingexting sade, utom då herr Norrbin hörde eller sjelf spelade några af den klassiska musikens mästerstycken. Det nya konstmakeriet och jollret i musik, denna löjlighet, som sätter närnbergerdockan framför naturens skönaste skapelse och tonsvall framför tondikter, hade ingen större och envisare fende än herr Norrbin. Det hade varit honom en svår strid att lära sig älska Beethoven; men han gjorde det likväl, utan att dock vilja föredraga honom framför Mozart, som var herr Norrbins afgud. Då han hörde eller spelade något af Mozart, glänste hans ögon af en eld, som man ej anade förborgad i hans själ, hvaremot has, å han: spelade Rossinis, Adams eller Mendelsohn-Bartoldys saker, var en fullkomlig raaskin, som blott visade sin konstfärdighet och möjligheten af att med tio knotiga fingrar göra mirakler, Stackars herr Norrbin, det var endast sådant som hans fröken skulle spela; friherrinnan hade specielt ålagt honom att vid undervisningen endast taga ur den mirakulösa sko