Aftonbladet – 27 juni 1857, sida 2

ig väg uttalade vilja, utan för lagstridiga satuuppträden, hvilka sätta sitt godtfinnande stället för folkrepresentationens beslutan:e ätt ut: kamrarne, samt sade, likasom konunzarne fordomsdags: Car tel est notre plaisir! De reaktionöre och absolutisterna i aila länder hafva också sökt draga all möjlig fördel ;f tilldragelserna härstädes samt eutgt sin. vana lögnaktigt vanstält dem. I de parisiska poliskamrarne af högre och lägre rang gnuggade man händerna och sade: Der ger man, j hur mycket det är bevändt med liierala statsnrättningar i kritiska ögonblick, och huru pass I de hålia streck, så snart det ej går efter den stora mängdens hufvud. Hr Grsanier de Casragnac afskref. ännu en gång sina mot det sunda merniskoförståndet och sanningen mest skriande artiklar. Andra tjensteandar i samma livrefärg sjöngo på samma trall, och för det arma Belgien uppstämdes ett verkligt charivari af statsstreckinspirerade och frihetsfiextga musikanter. Det kan ej falla oss in att vilja br nga harmoni i demnaskärande dissonans, eller att taga det parlamentariska lifvet i försvar mot dess förtalate. Belgien har skakats af en frossa och har genom det sätt, hvarpå det utbärdat sjukdomen, till öfverflöd bevisat, att det eger en sund konstitution. G-rna må de svolitiske qvacksalfvarne stiga fram och säga: Den belgiska liberalismen är. dödssjuk och kommer aldrig att tillfrieknan. Vi skratta sf hjertass grund åt det goda folket, som vill uska den framåtskridamde verldshistorien i handtverket, ropande till dem: Les gens, gue vous tues, se portent å merveille. Obotlige ären endast 1 uti eder tjenstfärdiga och osunda korruption I Den fråga, som så djupt upprört värt fredliga Belgien, har blifvit i högsta grad falskt uppfattad, derigenom att man sett henne inom en för trång ram samt lemrat hennes samband med de klerikala sträfvamdena på koninenten ur ögomsigte. Alltsedan den obefl:ckade aflelsen — icke frälsarens, utar till och aed Guds moders — den 4 December 1854 uti den helige Petri basilika i Rom utan motsägelse från något håll inom klereciet påbjöds såsom en ry dogm, har ett slags bedöfvande svindel kommit öfver det katolska presterskapet. Hvad sjelfva den helige Bershard och andra kyrkliga auktoriteter bekämpat, blef inför kristenhetens förvånade ögon uppstäldt såsom en ny ofelbar lärosats, utan afseende på om derigenom den äldre läran om arfsynden drabbades af ett hårdt slag. Denna seger utan strid ingaf den romerska kurian tron på en stor reaktion till förmån för dem veridsliga och politiska katolicismen. Hon förstod ieke, att den katolska verldens tystnad till stor del härrörde af em likgiltighet, som icke längre medgeaf uppkomsten af en brännande meningsstrid, hvilken ofelbart skulle vid slutet af medeltiden, ja till en viss grad ärnu på Bossuets och Jansenistermas tid utbrutit, om den midt i nittonde årbundradet påbjudna mya dogmen. Rom trodde på en stor triumf, icke längre blott ikom kyrkan, utar äfven utom densamma i hennes förhållanden till staten. Dertill kom den för katolicismen gynsamma utgängen af dess stridigheter med den protestantiska riktsisgen i England och Holland, hvarest den katolska hierarkien, trots mångfaldigt motståad, blifvit återinsatt i sina biskopsstift. Slutligem den nya franska dynastiens goda förhållande till klereciet, under hvars inflytande det franska undervisningsväsendet på ett kraftigt sätt blifvit reformeradt, d. v. s. försämradt. Mea kronan på verket var det österrikiska konkordatet, som i ett enda slag förlamade kejsarstatens andliga elemexrt. Tiden tycktes vara inne att allestädes fullända den eröfring, man drömt sig, och imsamla frukterna, som man ansåg vara mogna.s Under dessa auspicier började förhandlingarne om välgörenhetslagen i vår representantkammare. Enligt den nu gällande lagstiftningen, hvilken härstammar från den franska tiden, tillkommer förvaltningen af alla forder, som äro afsedda för välgörande ändamål, de borgerliga kommunalmyndigheterma. Det af justitieministern Nothomb i Januari 1856 imgifne lagförslaget går ut på att lägga hufvudbestyret med denna välgörenhetsfondernas förvaltning på presterskapets skuldror. Det vore för vidlyftigt att visa detta peragraf för paragraf. Iegen opartisk kan ysa något tvifvelsmil om att, ehuru en sådan lag uti ett protestantiskt land icke skulle haft stort att betyda, deremot dem oundvikliga följden hos oss af den slugt beräknade presterliga krigsmanövern skulle blifvit evärdliga andliga stiftelser, klostrens riktande genom en öfverdrifvet stor mängd, handeln oeh nationalförmögenheten undandragna jordegemdomar, ja till en stor del dessa sensres öfvergång 1 klereciets händer. Den liberala venstera bekämpade derföre lagen på lif och död, och då majoriteten, förblindad likasom -alla partier, hvilkas undergång försymen beslutit; iortfor att påyrka debeatternas fortsättande och omröstning, samt icke ville höra talas om någon kompromiss och icke en gång om en förnyad samvetsgrann undersökning af för bållandena, då utbröto oroligheterna, hvilka dock betydde långt mindre och utöfvade vida mindre inflytarde på den slutliga utgången än kommunalrådens uti alla delar af landet snart derefter på fullkomligt lagligt sätt framstälda protester mot lagen. Med gatuuppträdena, hvilkas exocesser för öfrigt högeligen öfverdrifvits af den absolutistigka franska tidningspressen, hade man Rog redt sig. Ja,de skulle törhända genom dex i dylika fall sällan uteblifvande återverkan gifvit högern en god handräcksing. Men kommunalrådens behöriga och på statsförfattningens grund framträdande manifestationer bragte ministören och —— — 71 08816 BINIKÖreR OCT