från mig sjelf, från mitt eget hjerta, — och gick upp och! tändes då en gång som en Jjungeid; den tamken stod klar: Var nöjd med Guds behag. . MN sAck ja, det der har j-g hört tusende gånger; allting är också Guds behag. Om en tjuf bryter sig in och stjäl min broche, så skall jag vara nöjd, ty det är Guds behag; om jag ingen i hela verlden har att förtro mig åt, så är det också Guds behag. Hm, Nilla Blixan, visst kan man vara tålmodig, men äfven detta har en gräns.n Men så bör man ändå tänka, återtog gumman, och denna tanke har utgjort min lycka.. Ja ja; men så tänkte inte gumman då hon var sjutton år, eller var hon lika lefnadsklok då som nu? sade flickan, vänligt småleende och smekande den gamlas kinder. Jag blir nog nöjd jag också med tiden. Konsertmästaren är mig en god öfning; bara själen lär vig en riktig fingersättning, så kan hon korrekt spela igenom lifvets krångligaste passager, sådana, der litet hvar skulle alldeles komma ur takten — är det inte så, lilla Blixa ?o Den gamla guvernantea skulle just svara, lå baronen inträdde. Detta var en i högsta rad sällsynt händelse. Hvarken baronen eller friherrinnan brukade att gå ner till den gamla, som således, om icke fröken Aurora varit, skulle saknat mästan al beröring med nutiden. Mamsell Blixs historia var mycket enkel. Hon var dotter till en kunskapsrik man, som alltför tidigt dog ifrån sin dotter, hvilken också snart blef moderlös. Hon var då på sextonde året. Hennes öde blef, att på grund af sina kunskaper i fransyskan och sitt mödernearf, skicklighet i musik, kastas ifrån familj till:familj:ända:tilldess hon -blefsnära dubbelt så gammal som då hon började sitt nomadlif. Då kom hon till gamle baren ven