ett bevisfpå Marmonts) sätt att citera fakta, anföres huru han t. ex. uppgifvit, ett prins Eugåne flere år efter dessa händelser i Mänchen i general Ånthouards närvaro uppbränt den order han af Napoleon erbållit, och fom nligt Må onts förmonande skulle ha kunat kom omettera honom. Verklga förhållande: r, att Anthouard efter Napoleons fall aldrig varit i Miänchen, samt att ifrågavarånde order ännu befinner sig aldeles oskadd i Leuchtenbergska arkivet. De handlingar, på; hvilka hr Dufaure grundar sitt påstående, och som ordagrant finnas intagna i den franska tidningen, utgöras förnämligast af en ganska intressant brefvexling emellan prins Eugene å ena sidan och hans gemål, Napoleon, kejsarinnan :Josephine, konungen af Bayern, hertigen af Feltre m. fl. å den andra. Bland dessa bref förekommer ett ganska märkligt från Napolesn af den 12 Mars 1814, hvaruti kejsaren efter att ha gifvit Eugere instruktion huru han borde göra Murat d mest lockande anbud och löften, derpå tillägser: Sedan kan man göra hur man vill, :y efter en dylik otacksamhet och under sådana förhållanden, behöfver ivgenting bin:a oss Till regel för sitt handlingssätt under rättegången förklarar sig herr Dufaure hafva tagit följande vackra och värdiga ord ur ett bref af den 27 Februari detts år från H. M. drottningen af Sverge;: Anklagare och snklagade äro ej mer. Vicekonungens ädla karakter, hans moderation göra: det för oss till on lag att ej försvara honom med andra vapen än dem; som äro värdiga hans. minne, med fakta och. med alla de-bevis, man: kan illvägabringa. Men; låtom: oss ej söka höja hans handlingssätt genom att nedsätta en annans; sjelf skulle han föraktat en: dylik fotställning. — Öfverståthållareembetet kungör, att de sfgifter, som till staden erläggas för från Maålaresilan aokommande fartyg och båtar samt i vissas fall ör medförda varor, hädanefter, sedan Långholms tulltation blifvit indragen, uppbäras af de hamninspekoren underlydande hamnfogdarne vid. Ragvaldsbro-, Munkbro-, Riddarholms-, Röda Bodarnes och Kungsholmshamnarne, så att någon uppbörd .å. hamnpenaingeuppbördskontoren vid Långholmstullen och Ridlarholmen efter den 1 instundande Juli ieke vidare eger rum. — Till den skandinaviska konstexpositiooen i Kristiania hafva från Stockholm . ytterligare ankommit tvenne taflor, målade af H. K. H. kronprinsen och föreställande ett svenskt och ett norskt andskap. — I Siora Mellösa oeh Norrbyås socknar nti Nerike ha blifvit insamlade 96 rdr 32 sk. bko, hvaraf två tredjedelar äro anslagna åt de nö lidande i Lappmarken och en tredjedel åt Westerdalarne. — Rörande de kungliga propositionerna om utvidgad religionsfrihet, Jandsflyktsstraffets upphäfvande och qvinnas myndigblifvande, yttrar sig Jönköpingsbladet: Af dersa är den örsta den som berör det ömtålisaste ämnet: det gälde här att lemna samvetsfriheten behörigt utrymme, utan att öppna dörren för allt sådant, som med ett gemensamt namn kan kallas det andliga skojeriet, Att regeringen haft detta mål i sigte, synes tydligen af förslaget och nämnes uttryckligen i den detsamma föregående inledningen. I hvad mån detta skall lyckas, kan endast erfarenheten visa; men oss synes, att förslaget någorlunda motsvarar allmänna tänkesättets fordringar, som visserligen ännu icke påyrkar oioskränkt religionsfrihet. Förslaget om Jandsflyktsstraffets upphäfvande är endast. ett korollarium af det förra, enär sagde straff hnfvudsakligen tillämpats för sådana handlingar, öfvergång till annan trosbekännelse m. m., som enligt den nya religionslagen skulle blifva i viss ordning tillåtna. . Att vid lagförslaget om qvinnas myndighet giftomannarätten bibehållits, kan ock ur försigtighetens synpunkt försvaras, särdeles som, derest erfarenheten framdeles vitsordar obehöfligheten af denna inskräkning, ingentiog då hindrar dess borttagande. Vi räkva med nöje dessa trenne förslager regeringen till förtjenst, änskönt det ieke är svårt att finna hvarföre bon i dessa ämnen lyckats bättre än i politiska avslagsfrågor. Här gälde det nemligen företrädesvis att medla mellan öfvertygelser, hvilka å båda sidor måste till viss grad respekteras, äfven om den mer upplyste påtsgligen finner dem oriktiga; vid de senare deremot söker regeringen vanligen att förmedla mellan intressen och anspråk, hvilka ick: kunna förmedlas och icke heller böra det i vidsträektare mån än de hafva rättvisan och det allmännas väl på sin sida.