Flickan stod nu midt framför gumman med händerna till hälften Jyftade, liktkom hon äm. nade bedja, med de qvicka ögonen allvarligt och frågande fästade på den gamlas förtorkade drag. Jo-jo, lilla Aurora, sade gumman rörd och räckte ut armarne, Flickan föll i hennes famn och började gråta. Hvad är det, Aurora ? frågade den gamla och lösgjorde sig sakta ur hennes armar; hvad är det, säg gamla Blixan allt. Ackl återtog Aurora och tryckte näsduken för ögonen, det är bara barnslighet. Ser du, vän, du min namnes, min fasters trogna vän, som för ditt kärleksrika hjertas skull och för ett helt förspildt lif fått dig en kammare i flygeln — säg mig — jag är så orolig — en hel verld störtar öfver mig och jag har inger att fråga: hvad är det? hvad betyder det? — Mamma förstår mig icke, och pappa, med tusende förslager i hufvudet, med en hel my smidesmetod i hjertat, har icke heller sinne att höra mig, ännu mindre att förstå mig. Den ena representerar, den andre samlar — jag lefver midt i svallet af en ebb och en flod, och vill lika litet utåt bafvet som kastas på stranden — jag ville gå en sjelfständig väg — jag ville vara mig sjelf — och nu lefver jag på lån. Stackars Aurora! Jag känner till det der; jag minnes ännu den tiden då jag ej visste huru jag skulie kunna tyda lifvets gåtor — j:g sökte ljus utomkring på alla håll, men gick ändå i mörkret. Detta hände just då jag inga verkliga bekymmer hade; men jag blef moderoch faderlös utkastad i verlden, Då fann jag, midt under olyckan och i den bittraste stunden, huru det blef ljusare omkring mig. Hvarifrån kom detta egpa ljus, som jag icke såg någönstädes,: men som ändå upplyste alla föremål och gaf dem form, färg