SAMHÄLLETS KÄRNA. NAGRA BILDER-ARE Ar ONKEL ADAM. Så skall icke Aurora säga, inföll mamsell Blixt allvarligt; raljeri passar icke, då man talar om sina föräldrar, dem skall man öfver allt och näst Gud — Älska och vörda, jaha, det der vet jag; men (suckande) söta lilla, goda, gamla Blixa, säg mig, är inte mamma ändå litet fåfäng ? Ja, hon vill kläda sig.n äJa, och skryta med allting; finnes det en enda gnista deruppe, som inte mamma med stolthet visar för de stackars sockenfruarne och sockenherrarne, för att få se och höra deras beundran? Man kan inte se någonting roligare än då komministerfrun, den der med de trinda ögonen, pliktskyldigsst beundrar mammas schal eller sofföfverdraget eller pallen eller lille Mingoknöhunden. Frun blir alldeles stum, de runda ögonen vändas åt alla håll, hon ser, lyssnar, luktar och smakar på föremålet, och sedan alla sinnena hsmkommit med rapport om förhållandet, säger hon, nigande: Åh, herre Gud, så skjärmangt! Fru friberrinnan har en så uttererad god smak, dö gu. Och det der smickrar mamma, och då vi i porten se sista fliken af frurg långa schal, säger mamma: Fru Klagelin är en ganska hygglig menniska; vi måste skicka något till hennes många barn. Ja, mamma är välgörande. Söta Blixa! inte förtalar jag mamma; god är hon visst; men nu skall jag bryta sönder fingrarne på mig och sitta med gubben kon() Se Aftonbladet n:r 139, 140 och 143.