olyoklige fadren förde sin älskling från bad till bad, ban geromreste Schweiz och Italien med henne, han rädfrågade allt hvad Europa hade stort i medicinskt afseende; medi alla desse män svarade med en axelryckning och gafvo ett råd, som tydligen sade; bär är ingenting att göra. Slutligen kom det sorgliga tåget åter hem till Stensö utan att medhafva en enda gnista hopp: Aurora sjelf hoppades intet, fastän hon sökte att trösta sin far och troget hjelptes af mamsell Blix att så mycket som möjligt bespara honom smärtan af att veta hennes plågor. Men en visste dem dock, och det var mamgell Blix, som hela nätterna i ända satt bredvid den sjuka och aldrig tröttnade i sina omsorger; hon var fröken Auroras mor, syster och vän på en gång, hon räckte henne de kraftlösa medikamenterna och äfven det kraftiga öfver död och nöd segrande ordet. Nu är pröfningen väl snart slut, sade Aurora en gång. Min far är nu beredd derpå, jag ser det. Han småler icke mera, då vi vilja ha honom att tro, att jag är bättre, att jag bar lugn, han suckar bara; han märker nog, att vi ej vilja säga honom allt, men han vågar icke bryta tystnaden. Han vill vara förd bakom ljuset, han vill ej veta af att han snart icke har någon dotter. Mamsell Blix kunde ej neka att det troligen så var, I morgon, goda Blix, sade fröken, skall du gå ut när pappa kommer hit. Jag vill ala med honom ensam. Detta skedde. Fadren satt vid sin dotters säng, håliande hennes liljehvita, nästan gewmskinliga hand i sin. Han sadeingenting, itan betraktade henne blott med oafvända lickar, under det de buskiga ögonbrynen ycktes och kinden liksom darrade. Då smög namsell Blix sig ut. (Forts.)