en gång, och icke en enda fransysk roman, det enda hvarom mamma kunde göra sig begrepp. Dessa förhållanden gjorde, att barnen fingo höra klagan och knorr från alla håll, och detta i samma mån mera som föräldrarne blefvo äldre och oböjligare. Pappa Frykner vantrifdes hemma i huset och höll sig för det mesta ute samt på sin lilla kammare då han var hemma. Mamma Frykner drog sig in i sitt skal, klagande öfver att vara oförstådd, något mycket vanligt med folk, som erbjuda platt ingenting att förstå; och detta blef för Jakobina, som allt ifrån barndomen haft ett bleklagdt, tänkande utseende, med anlag för morzalfebrikation, synnerligen fruktbart. Hon blef nemligen alltifrån början en förtryckt varelse; både pappa och bröderna riktigt lade an på att förstöra de herrliga anlag, som likt mögel satte sig på hennes själs yta, egentligen en bottenzsatsaf mammas verldsåskådning, som flöt upp. Jakobina blef en tråkig unge, en tråkig, tämligen tillgjord mamsell, och nalkades ru ålderdomen, envisare än någonsin, bättre, beligare, upplystare och renare än hela det öfriga menniskoslägtet, med undantag blott af en imaginär personlighet, som Jakobina kallade den arma qvinnan, hvilken dock ingen annan var än hon sjelf lifelefvande, emedan hon icke hade tillgifvenhet för en enda af sina qvinliga bekantskaper. Det fans ingenting som Jakobina mera fruktade, än att stöta sig med någon, och som hon ansåg sig som ett nödvändighetsting för sina slägtingar och vänner, underlät hon aldrig att mycket reguliert besöka dem, som bodde i staden, och hvarje sommar resa ut till Åbro på ett par veckor, så att icke Adolf och svägerskan skulle anse henne kall. Till bror Abraham reste hon icke, dels derföre att det kostade penningar, hvarpå hon ej hade stor råd, men mest derföre, att Abraham icke