Aftonbladet – 19 juni 1857, sida 2

mar och en gles krona :deruppe, på det att Herrans öga, solen, må få se huru fattig den mark är, der han växer och rak och smärt skjuter mot höjden. Der finnes ej rangordning i denna skog, utom mellan ung och gammal, der finnes i sig sjelf ingen hög eller låg — allt detta beror på huru marken höjer och sänker sig, ej på träden sjelfva; ty alla skjuta upp med lika fart, så länge deras rötter få sprida sig i den gamla jordmånen, långsamt borrande sig fram mellan sanden och stengruset. a Detta. är skälet hvarföre en svensk icke känner sig riktigt hemmastadd, om han ej har en barrskog för ögat eller emellanåt får andas ut i en sådan skog, då den doftar af sin egna vällukt och lifvas af koltrastens drillar och småfoglarnes förvirrade qvitter. Således hände det sig, att under det statsekonomen med beklaglig min och mycken salvelse inprickade Åbro som en mycket mager ort, der kronoskatterna trögt utgingo, der således folket var fattigt, befann sig detta folk på långt när icke så illa. Det hade nemligen lärt sig något, som aldrig kan Järas för väl — konsten att vara nöjd -med det lilla och på det nyttigaste sättet använda det. Denna konst hade de till stor del lärt af sin prost, som de visste ha så litet och ändå ha råd — att hjelpa andra. Allt skulle varit förträffligt, om ej en stor del af socknen tillhört Stensö säteri, hvarifrån en främmande vilja utbredde sig alldeles som en bläckplump på ett vått läskpapper. Under det att bönderna och sjelfva backstugusittarne på allmänningen hade någonting individuelt och stolt i hela sitt väsen, ett slags prägel af att vara en man för sig, bade Stensö torpare slafmärket och slafkarakteren af ödmjukhet och lömskhet, oduglighet och anspråk, som icke kunde mättas. :