Aftonbladet – 19 juni 1857, sida 2

ligt att gömma, och ändå det enda eviga, det enda som kommer ofvanifrån, Åbro pastorat, dit vi först anlända, är just ett sådant der litet pastorat med dåliga inkomster, och prosten Frykner just en man af det skaplynne vi nyss sökt teckna. Prestgården var, som vanligt på dylika ställen, liten, trång och samwangyttrad af flera små bygnader; men lyckligtvis omgifven af en trädgård. Någon eller några af prosten Frykners företrädare bade anlagt denna trädgård på den stenbacke, der församlingens vise och målsmän fordomdags. låtit upptimra ett tjäll åt sin herde. Den nuvarande innehafvaren hade med egen hand utvidgat den, brutit mången sten och planterat månget träd, och kunde således glädja sig åt en vacker anläggning, nyttig och prydlig på en sång. Åbro pastorat eger någonting vildt, något äkta svenskt i hela sin natur, höga berg, kransade med talloch granskog, ett dussin småsjöar med björkskog kring kanten, här och der åkerlappar på backsluttningarne, små ijusgröna eller gula proflappar, som ligga strödda i skogsmarken, samt här och der någoa bondgård och ännu flera torp och backstugor, hvilkas invånare böllo af vördig prosten, men ej bade något att gifva honom, utom förtroendet om sin fattigdom. Sverge är betäckt af barrskog, och dessa partier äro också de isig sjeliva vackraste. En riktig svensk trifves ej väl i en herrlig park med höga susande kronor och med ex rik vegetation omkring sig, der han har ingenting annat att göra än att njuta. . Han finner sin lust i att kämpa mot hinder, han tål ej vid att vara en blott mottagare af all Guds välsignelse, han måste kämpa sig fram, om han vill känna sig glad. Barrskogen är folket sjelft — jemnhög, det ena trädet qvistande det andra, med raka stam