Aftonbladet – 19 juni 1857, sida 2

Gossen var således fattig; men han trallade i glädje, och hela hans uppträdande på gångstigen hade någonting stolt uti sig. Det tror jag nog. Han var, så att säga, en förtroendeembetsman,, och dessa äro alltid förnäma. Han hade nemligen den hedern att på ryggen böra en postväska, märkt med ett stort Åaf messing; det vill säga Åbro postväska, som han två gånger i veckan mottog vid Ede för art frambäöra till prestgården mot två skillingar för hvarje gång, hvilket icke var just så dåligt, då det icke var mer an högst en half mil genom skogen, eller kanske trefjerdings väg — vägen var då och är änau ej up mätt. . or lötsligen stannade den i lille postiljonen. Han såg nemligen en ko och en kalf beta mellan buskarne. Det var Grönkärrs ko, det såg han grannt, och då skulle han prata en smula. Anna, är du der, Anna? ropade han. Kors hvad du skriker, liksom jag inte hört dig långt förut, fick han till svar från en dalfördjupning i skogen, der en flicka satt s.ickande på en strumpa och med den uppslagna katekesen liggande på en sten. Jaså, var du inte längre undan. Nå hvad gör du? Jo jag stickar, ser du väl. Jaså, hon sätter upp näsan, honl — Jo det gör hon, vet han! skrattsde flickan, som tycktes vara ett par år yngre än gossen; pdessutom så läser jag. rar Jaha, du läste inte så dåligt på förhöret, fast du stakade dig på döpelsen; men det rådde du inte för du. Inte kan gumman der hemma riktigt förhöra dig, ty hon ser så dåligt, och så kan hon bara gamla katekesen om löfjerskor, tomtegubbar och sådant. äÅh, gumman är bra, hon. — Ja vass, visst är hon bra; men si läga —