SAMHÄLLETS KÄRNA. NÅGRA BILDER-ARE AP ONKEL ADAM. Åbro. Då man tänker sig en prestgård på landet, föreställer man sig någonting hemtrefligt, och detta slår verkligen in, såvida dess inbyggare icke alltför långt aflägsnat sig från vårt ideal för en preatfamilj — oftast någon, som vi sett i vår barndom eller ungdom. Men vanligen förenar man med denna hemtreflighet en viss välmåga och täthet i pekuniärt bänseende; man har svårt att tänka sig en fattig prost., äfven om man läst Den fattige Landtpresten af Lafontaine; men sådane finnas verkligen. Det gifves små pastorater med fattig befolkning och en både liten och mager prestgård, der sjelfva åbygnaderna, sådana: de af församlingen underhållas, äro trånga och illa tillstälda. Öm nn ett sådant pastorat innehafves af en man, gom visst icke slösar, men det oaktadt icke är någon hushållaren i detta ords vidsträcktaste bemärkelse. det vill sägs: son icke ensamt tänker på sig sie!f -oeh sin person, utan på alla de sina — nemligen, utom hustru och barn, äfven på de fattige, de som utan hans mellankomst skulle försmäkta och dö i elände — så samlar han visst ingenting åt sig och de sina, utomrdetta obetydliga, som väger intet på den justerade vågbalk, der verlden väger sina storheter — nemligen Guds välsignelse. Men denna Guds välsignelse har ingen vigt, har ingen tyngd; den är som ljuset, hvilket genomilar rymden, den är som värmet, när det kommer träden att knoppas i vårdagarne — ovägbart, omöj