Aftonbladet – 18 juni 1857, sida 3

Men huru förklara denna hemlighet? Vädret var präktigt dagen derpå och de följande dagarne; och Octave, som kunde i all frihet sucka och drömma i de skuggrikaste delarne af parken, trodde gig förbunden att ro fru de Chesne ut på dammen, föra henne att beskåda ryktbara ruiner i nejden, och rida ut med henne. Friherrinnan dAubrsay var rädd för sjön, kände ruinerna, och plägade icke mer rida; också följde hon nästan aldrig de unga tu på deras utfärder. s ctave, kom af blyghet dittills uppskjutit stunden för det förtroende han ville göra sin mor, beslöt nu att öppenhjertigt talaom saken någon af de första dagarne i Juli månad; men vid den tiden fogade händelsen :så, att fru de Chesne alltid befann sig bredvid friherrinnan, när Octave ville tala med henne. En afton likväl kunde hen träffa sin, mor ensam i hennes kammare, men hon var då vid ett så muntert lynne, att han fruktade att störa hennes glädti het. . Om jagr, tänkte han efter en bel veckas tvekan, skulle anförtro å fru de Chesne det kinkiga uppdraget att säga för min mor hvad jag ieke känner mig ha styrka att bekänna för henne; om jag intresserade henne så mycket för min kärlek, att hon samtyckte att komma mig till hjelp, skulle hon. utan allt tvifvel lyckas bättre än jag ; fruntimmerna förstå alltid hvarandra förträffigt. Och genast försökte han att träffa fru de Chesne; men, likasom Octave; förut gjort, sökte hon i sin ordning de aflägsna alltern och de skuggrika lunderna; kanhända för sökte äfven hon att frammana någon behag lig bild, något: för hennes hjerta kärt minne. Länge ilade han förgäfves omkring i parken Slutligen upptäckte Tan henne i en Engg rik löfssl; boken, som hon medfört, hade fallit ned framför hennes fötter; försänkt i ett ljuft -drömmeri, såg hon rätt fram: för sig och tycktes icke bli varse någonting. Hon var i den stunden verkligen förtjusande: hufvudet melankoliskt lutadt met en blem-. sterhöljd -torfva, hennes vackra händer tied