Aftonbladet – 18 juni 1857, sida 2

borde händelsevis befinna sig i hans vär, så att han blefve nödsakad att se på henne och beundra henne; kanske skulle han då :fästa sig vid henne, i det han kastade en blick tillbaka och suckade, för att freda sitt samvete, men utan att återvända. Sedan friherrinnan sålunda uppgjort sin plan, behöfde hon två dagar att vänja sig dervid; derefter, på tredje dageas afton, vågade hon belt sakta råga sig sjelf, om det icke vore hennes plikt att tillstaila det möte, som hon ansåge böra rädda hennes son. Då denna punkt blifvit öfvervägd och besluten, erfordrades blott ett steg och litet inbillningskraft, för att finna namnet på ett fruntimm-r, som vore nog intagande för att eröfra Oetaves redan bortskänkta hjerta. Friherrinnan dAubray, hänförd af sina moderliga omsorger, hade, under några dagar, blifvit van att taga stora steg, och inbillningskraften hade städse hos henne varit tili hennes moderskärleks tjenst. aBör jag, frågade hon sig sjelf, söka min välgörande få i de sällskap, der min son umgåtts innan han träffade fröken de Martrais? Nej, det kan jag icke; för öfrigt kunde botemedlet der bli värre än det onda. Då framstälde sig för hennes tankar bilden af flera fruntimmer af hennes bekanta, utan tt hon kunde fråga den. rg vä år mycket vacker, tänkte hon; länge har Octave tyckt om heane; men hon är eten sjdade sig och tänkte länge efter; det tycktes såsom om en strid egde rum hos henne. Siutligen utbrast hon lifligt: Nej, det är omöjligt, jag vill icke tänka derpå. — C...; hon ser ännu bra ut, men hon är nästan vid min ålder, — V.... Octave anser henne dum. —8...,,, hon är också gift! I en hast smålog hon och hvissade fram!