Aftonbladet – 17 juni 1857, sida 2

att underrätta henne om de nya förhållanden, som egde rum emellan Sextilie och Octave. Denna gång begrep hon hela vigten af den fara, som hotade henne, och hon befarade, att hon ej mer skulle kunna med fördel kämpa deremot, emedan hon var beröfvad det som dittills utgjort hennes styrka: Octaves förtroende för henne. Om vi gifvit ett tillräckligen. klart begrepp om friherrinnan dAubrays karakter, skall man lätt föreställa sig det lidande hon måste röna, och hvilket var så mycket svårare som hon, fortfarande i planen för sitt uppförande, ej vågade säga sin son orsaken dertill. Huru många sorgligt tillbragta timmar, huru många sömnlösa nätter, huru många hemligt aftorkade tärar,; när hon efter många bemödanden ej kunde erhålla af Octave bekännelsen af denna kärlek, som hon skulle ha velat bekämpa hos honom; och som han nu förteg, RR et den ioke måtte bli bekämpad! Hon k samvetsqval, hon beskylde sig sjelf för att illa uppfylla sina -moderliga . plikter, att brista i förutseende, att icke genast första dagen ha våldramt brutit en förbindelse, som hon nu ej mer kunde bryta. Hon öfverdref till och med vådan deraf, och målade framtiden med de mörkaste färger. Octave ville nödvändigt gifta sig, hon satte sig deremot, och genom sin stränghet afligsnade hon den bon högst älskade i verlden, eller ock, hellre än att komma till en sådan ytterlighet, gaf bon det önskade samtycket, och såg sin son olycklig för hela hans öfriga lefnad. Hon frågade sig äfven om den ofördelaktiga tanke hon fattat om Sextilie icke var orättvis, om Octave icke gjort ett klokt vel; hon ville upptäcka hos fröken de Martrais fördolda goda egenskaper för att förklara den passion, hvars föremål hon var. Hon frågade sig före hos åtskilliga, till och med hos några personer, som kunde förmodas vara gynsamt stämda för Sextilie. Men ack! Hon måste bestämdt erkänna för sig sjelf, att denna saknade alla de egenskaper, som en mor så gerna önskar finna hosZsin sonhustru. Hon återkom