ske genom att göra en del af stateskulden inhemsk medelst utgifvande af räntebärande obligationer på 50 eller 100 rårs belopp, hvilket talaren derföre förordade. Eburu talaren i hufvudsaken gillade det af statsutskottet tillstyrkta systemet för bansträckningarne, ville han likväl icke rösta för, att något så kalladt system nu skulle fastställas, hvarigenom staåten onödigtvis skulle binda sina händer, utan blott för fastställande af hvad som blifvit af utskottet föreslaget att utföras under nästkommande statsregleringsperiod; förklarande sig slutligen helst hafva sett, om man tills vidare hade stannat vid att anslå nödiga medel till fallbordande af de båda påbörjade stambanorna. Hr N. Tersmeden egnade de amplaste loford åt hr Gripenstedts upplysande och lysande framställning, men ville icke fördölja, att densamma icke förmått bescgra de betänkligheter talaren hyste emot statsskuldssystemet. Det vore snart sagdt en orimlighet att nu med ens så hufvudstupa, under äberopande af fördelar för industrien, störta sig in på statslånebanan, sedan man förut under en lång följd af år af förhandenvarande tillgångar ängsligt utminuterat småsummor till de för vårt nationalförsvar vigtigaste anäggningar. Talaren trodde, att de stora jeravägsplanerna komme ett eller annat årtionde för tidigt, och att man med dylika anläggningar helst bör vänta, tills den tidpunkt kommer, då de kunna bygga sig sjelfva och bära sig. Det vore blott ur en synpunkt som de icke vore för tidiga, nemligen den militäriska, och med afseende på deras utomordentliga vigt . dettå hänseende ville talaren medgifva fortsättninsen af de båda påbörjade stambanorna från Göteborg ill Örebro och från Malmö till Finjasjön. Att utan att noggrannare undersökningar förut egt rum antaga det s. k. systemet, som visserligen vore uppgjordt af en snillrik man, men som man dock icke borde berakta snart sagdt såsom en gudomlig inspiration, och som af regeringen blifvit högst knapphändigt sranskadt, innan det för ständerna framlades, ansåg talaren för alldeles obehöfligt och högst vädligt. Hr 8. Heykenskjöld kunde icke med sin röst biIraga till antagande af det s. k. systemet, utan ville slott antaga en del af detsamma, nemligen södra itambanans fortsättning till Finjasjön samt den vetras sträckning från Göteborg till Örebro eller Halserg, derifrån en bibana till Askersund kunde anäggas, genom hvilken det södra och östra Sverge nom kort kunde erhälla en lätt kommunikation med Srebro och Mälaredalen. Detta vore till en början let vigtigaste både i strategiskt och industrielt häneende. Hvad frågan om jernvägens dragande aningen norr ellersöder om Mälaren anginge, trodde alaren att jernvägar en gång kunde bli behöfliga vå båda sidor om denna sjö, men att för närvarande rore det vigtigast för Westmanland att få smärre ernvägar från bergslagerna ned till Mälaren. Petter Jönsson i Träslända tackade för de många rackra och lärorika föredrag, som blifvit hållna, och örklarade sig af allt det myckna, som ur olika synunkier blifvit yttradt, ha blifvit ytterligare styrkt i in åsigt, att det vore bäst att med förtroende omatta det förslag som utgått från regeringen, som jelf vore ansvarig om den missräknat sig. Talaren rore icke obetingadt en vän af lånesystemet, men rodde dock, att lån i detta fall icke vore vådligare in hypotekstöreningarnes och skulle göra mera nytta. Hr Henschen försvarade sig emot det af grefve E. Sparre gjorda påståendet, att han nu skulle omfatta ielt andra åsigter om vestra stambanans riktning än lem han förut såsom undertecknare af en petition ill H. M. konungen sökt göra gällande.