tvingar OR Re 0 RE RET RR NR a återn hade, i talarens tycke, gjort en alltför blomstrande skildring af landets tillstånd och utsigter,) samt varit alltför benägen att tillstyrka en skuldsättning af ända till 110 millioner rdr. Om än blott 30) millioner deraf skulle upptagas under den nu föreI stående. statsregleringen, så vore. likväl redan detta nog mycket. Penningkrisen vore icke, så-lätt slutad, som hr finansministern förespeglat; lånevilkoren blefve troligen hårda; höga arbetspriser skulle öka kostna-: derna för jernvägsanläggningarne. och derjemte försvåra arbetet för enskilta genom arbetslönernas stegring till 2 eller 3 gånger högre belopp. Om jordbruket kunde bära sig dervid, visste icke talaren; men hvad han viste var, att städernas industri må. ste derpå gå under, särdeles då de finge att på en gång. konkurrera både med jernvägsarbetena inom landet och med utlandet i följd af den liberala tulltaxan, som samme finansminister föreslagit och som troligen blir af rikets ständer, emot hvad talaren önskade, antagen. Något Södermanlandsintresse hade ieke funnits inom utskottet; men talaren hade ansett, I, att ett jernvägssystem borde utgå från hufvudstaden. Gillande i -hufvudsaken de af utskottet tillstyrkta riktningarne, skulle han likväl ej hafva något emot, att anslaget nedjemkades till 20 eller 22 millioner. Hr H. slutade med en protest emot en annan talares (hr Schwans) yttrande på förmiddagen, att Stockholms tio representanter skulle snart sagdt ha förenat sig att blindt rösta för Ericsonska förslaget. Detta yttrande hade väckt hans och hans kamraters stora förvåning, då hvarken han eller de öfrige hade gifvit den andre talaren något uppdrag att föra deras talan. Hr C. A. Mannerskante ansåg vestra stambanans sträckning söder om Mälaren vara den rätta, men att man icke för jernvägsbygnaderna borde försätta staten i så stor skuld, som förfäktarne af den nämda sträckningen i allmänhet anse. De flesta, som velat inskränkning i statsskulden, hade väl satt sig emot systemets antagande, men då de sjelfva i allmänbet rd sig för jernvägen Göteborg-Örebro samt Lundipnjasjön, en del äfven för banan till Norge, så vore detta redan ett system, ehuru i talarens tanke. ett oriktigt system, emedan det blott afsåge vissa provinser. Men det enda, som kunde rättfärdiga inlåtandet i ett så stort företag och en så stor skuldsättning för staten, som nu ifrågasattes, vore att det gagnade icke blott en eller annan provins, utan hela landet. Frågan måste i detta afseende förnämligast betraktas ur synpunkten af landets försvar. Den icke blott såsom hufvudstad, utan äfven eljest i strategiskt afseende så vigtiga punkten Stockholm borde då icke glömmas, särdeles när man besinnar, från hvilket håll anfall mot vår frihet egentligen kunna vara att vänta. Talaren utvecklade, huru mellersta delen af Sverges östra kustland vore att anse såsom det hjerta, mot hvilket en öster ifrån kommande fiende sannolikt först skulle rikta sitt anfall, äfvensom huru Katrineholm låge i sjelfva midten deraf, utgörande likasom medelpunkten i den båge, som mest hotades af anfall, framhållande vigten deraf, att stridskrafter företrädesvis kunde samlas på en sådan punkt, för att derifrån med lätthet kunna spridas åt de håll, der största faran hotade. Talaren erinrade i förbigående, huru han redan förut inom sitt stånd yrkat, att man måtte göra allt för stärkandet af vårt . försvar medelst nationens väpnande, och han kunde icke annat än betrakta äfven denna fråga företrädesvis ur försvarets synpunkt. Man hade emot den södra sträckningen invändt Söderteljes för en landstigande fiendes anfall alltför blottstälda läge. Men Södertelje vore i detta afseende en för hufvudstadens säkerhet så farlig punkt, att denjenligt talarens tanke i alla fall borde befästas och bevakas af en betydande styrka, äfven oberoende deraf om någon jernväg der ginge fram. Genom en sådan befästning och bevakning blefve ock jernvägen tryggad. Deremot vore den norra sträckningen, äfven om den ginge vester om Sigtunafjärden, mera utsatt för en i landet inträngande fiende och af honom lättare tagen. Äfven Stockholm borde befästas. Men allt kunde ieke göras på en gång. Det jemförelsevis vigtigaste nu vore beredandet af utvägar att i hast kunna sammandraga trupper till Stockholms försvar. Detta hade -z:it hufvudskälet för talarens öfvertygelse om den södra sträckningens företräde. Han ville icke bestrida, att andra kunde anse sig ha grundade skäl för en motsatt öfvertygelse, nemligen om den norra vägens företräde. Men den största vigt måste talaren lägga derpå, att afgörandet icke uppskjutes, utan att redan vid deona riksdag afgöres, hvilkendera vägen, den norra eller den södra, skall antagas, på det arbetena äfven vid hufvudstaden ofördröjligen må kunna begynna. Rörande den finansiella delen af frågan ansåg talaren Sverge väl vara eller snart bli i stånd att bära ränteutgifterna för det föreslagna lånet, men att man dock borde gå försigtigt tillväga. Ville icke, att landet för närvarande skuldsattes till högre belopp än högst 20 millioner rår rmt, icke heller att arbetena begynnas på för många banor på en gång. Ansåg sig derföre böra för närvarande kasta bort banorna: Stockholm-Upsala, Falköping-Jönköping och Arvika-Norge, samt äfven nedsätta anslaget för södra banan, för att framför allt yrka färdigbyggandeaf vägen GöteborgStockholm och afgörande af frågan om norr eller söder om Mälaren. Professor Agardh instämde i hufvudsaken med utskottets majoritet i afseende på de föreslagna banriktniogarne, ehuru han trodde, att man borde beträda statsskuldsbanan med något saktare fart, än denna majoritet tyckes vilja. Talaren uppstälde en jemförelse mellan de af öfverste Ericson och de af jernvägskomiten föreslagna banriktningarne, i matematiskt, statsekonomiskt och tekniskt hänseende. Ur den förstnämda synpunkten visade det sig, att genom de Ericsonska banorna de afstånd, som skola tillryggaläggas mellan banornas ändpunkter, blefve sammanlagda 117, mil kortare, äfvensom att genom den för södra och vestra stambanorna gemensamma sträckningen till Katrineholm, jemte några andra besparingar, vägstyckenas längd i det hela blefve 10? , mil kortare. I statsekonomiskt hänseende borde man icke förbise, att ändamålet med jernvägar vore ett helt annat, då staten anlägger sådana, än då de vore föremål för enskilt spekulation. Staten, som icke dör, som icke representerar endast det närvarande, utan äfven det fortfarande, framtiden, bör ha till syftemål att lifva och framkalla industri och trafik; de enskilta anläggningarne måste deremot i första rummet se på en redan förhandenvarande trafik. I länder med outvecklad industri böra jernvägsanläggningarne företagas af staten i afsigt att skapa en trafik och rörelse, som ännu icke finnas. . Om jernvägar på åtskilliga ställen blifvit anlagda utmed segelbara vatten, så har det skett genom enskilta bolag, som velat uppfånga den trafik, som der till följd af vattenkommunikationerna redan finnes, men icke genom staten; långt ifrån att staten bör vara angelägen att på vissa trakter hopa och koncentrera all industri och trafik, ligger det uti dess välförstådds intresse att jemna mellan de särskilta landsdelarne. Hvad slutligen det tekniska angår, så ha de Ericsonska sträckningarne äfven härutinnanföreträdet, emedan de kosta 6,915,000 rdr mindre. Hvad den finansiella sidan af saken anginge, så ville talaren råda till varsamhet, men af annat skäl än de flesta föregående talare. Man hade i allmänhet fästat sig vid de 115 millionerna såsom en summa, som vor oerhörd och förskräckande. Men detta vore icke hufvudsaken; -långt vigtigare vore frågan, hvarifrån man skulle taga arbetskrafter, ifall jernvägsarbeten2 skulle öfver höfvan forceras. Frågans finansiella sida låge: sålunda i att se till, det landet icke komme att allt för mycket betungas genom att från dess näringar boritaga allt för stor arbetsstyrka; ett sådant betungande kunde bli så mycket svårare, som det icke kunde komma att jemt fördelas och drabba hela riket lika, såsom statsskulden. Önskade för öfrigt i afseende på den senare, att någon del af de: erforderliga lånet skulle upptagas inom landet. En AT me on ig AON RES