ragit banana Just 1 dessa folktomaste deilarne ar Westmanland. Bevis derpå är, att vid den förelagna vägen genom Westmanland, 15 mil lång, finas på ett afstånd af 2 mil från linien icke mer än :0,000 menniskor, då den andra linien, den nemlisen som säges gå utmed Mälaren, är 11 mil lång ch har 60,000 personer inom samma afstånd. Dessitom vore icke den förra trakten undersökt. Oakadt Södermanlands såkallade folkrikhet, bar utskotet dock medgifvis, att folkmängden kring den ödra vägen är 93,000 personer, då folkmängden itiog den norra är 148,000, enligt utskottets uppsift, hvilket rätteligen bör ändras till 180 å 200,000. Man har åberopat S:dermanlands bördighet och derid stödt sig på Ljuugbergs och Agardhs statistik, nligt hvilka missväxtåren der skulle vära färre än Westmanland. Detta bevisar dock ingenting, utan nan borde låta fakta tala. Enligt landshöfdingares femårsberättelser för 1853, producerar Södernanland 300,000 tunnor spaomål och har 12000 västar, Upland deremot 350,000 tunnor och har 17,000 västar. Westmanland producerade omkring 250,000 unnor spanmål, men man borda taga -i betraktande less jernproduktion. Tages skatterna i beräkning, isar det sig, att det rika Södermanland, med 130,000 nbyggare, skattar till staten 537,000 rdr, Upland ned 90.000 inbyggare 700,000 rår, och Westmanand med 90,000 inbyggare 766,000 rdr. Siäderoas katter äro då icke å någondera sidan: inberäknade. Divideras skatterna med folkmängden, blir det i Upland 9, i Westmanland-9, och i Södermanland 5 dr på person. Äfven i jemförelse med andra proinser äro Upland och Westmanland tyngst beskatade, och borde derföre denna Sverges äldsta bygd, less bjerta, icke tilibalasättas. Man har påstått, att den trakt af Westmanland, hvarigenom utskottet föresiagit att jernbanan. bör gå fram, skulle vara Westmanlands körnbod. Landshöfdingen i Westmanand har likväl uppgifvit, att denna trakt är den sämsta och först i närheten af Sala blir god. Om jernet, efter hvad yttradt är, icke skulle komma att öras på jernvägen, utan skulle söka sig ned till sjön, hvad skall då transporteras på denna båglinie? Vidare har anmärkts, att jernvägen skulle gå utmed Mälaren; om det vore sant, hvilket det icke är, så är redan svaradt, att jernvägen just år hjelpmedel åt vattenkommun:ikationerna, men icke konkurrerar med lem. De tyngre varorna gå på vaiten, de lätta och personer på jernväg. I andra länder finnes ingen stor flod utmed hvilken icke jernvägar gå fram. Den södra vägen skulle vara mindre dyr än den norra, påstår man. Det beräkningssätt, som hr Erieson uppgjort för att bevisa detta, är af beskafenhet att ej behöfva vederläggas. Det vederlägger ig sjelft. Om han, såsom han säger sig vilja, kommer från Stockholm till Hjulö, sedan ett stycke på samma väg till Katrineholm och så till Upsala, så Ar det klart. att han får ett högt milial, toge han Södertelge på samma väg till ett ytterligare sådant mål, så fioge han ännu 3, mil till. Men vi må anmärka; att då han säger sig på detta sätt inbe-: spara 6 mil emot jernvägskomitens förslag, så sker det på det sätt, att Westmanland (hvilken provins likväl han erkärner vara i största behof af jernväg) ic e får en tum deraf, hvaremot, enligt komitens förslag, Westmanland får hvad det förnämligast behöfver. I fråga om banans riktning från Stockholm, anmärkte talaren, att representanten för Upsala, som nu ansåg vestra banan böra gå genom Söderman:and, hvilken provins, jemte Östergötland, han ansåg dertill berättigad, hade med tat!aren undertecknat en petition om denna banas förläggande norr om Mälaren. Af banan öster om Sigtunafjärden och visare till Sala har Upsala Jän jemförelsevis ringa nytta. Örsundsbro ansåg tal. vara en vigtig punkt. Möjligen kunde någon handel dragas dit från Upsala, och för öfrigt är den af vigt för bergslagep. Der kunna nemligen seglande fartyg genast lägga till, utan att behöfva gå uppför Fyrisån, hvadan denna punkt är den genaste hamn för bergsprodukter. Dessutom talar äfven det skälet för Örsundsbro, att om vägen från Siockholm lades deröfver direkte till Sala, så blefve vägen genare till bergslagen än öfver Upsala. — Tal. erinrade slutligen, att anhängarne af den norra banan icke nu påyrkade dess byggande, att de vilja fortsätta de banor, som påbörjats, men icke inkasta sig i något skuldsystem. Tal. bestred ingalunda en jernvägs läggande genom Södermanland, ansåg till och med nyttigt om en jernväg droges öfver Qvicksund; men hvad han och anhängarne af norra vägen apnhöllo om, det vore, att i händelse en jernväg lägges genom Upland, den icke måtte läggas der den gör den minsta nyttan och betager provinsen möjligheten att sjelf bygga en jernvåg. De önskade fåjernvägen öfver Örsundsbro, och icke åt Upsala. Tal. slutade med att uppläsa en förklaring af deputerade, utsedde ur Upsala, Westmanlands och Kopparbergs läns hushållssällskap, samt städerna Stockholm och Örebro, för att iakttaga deras intressen i denna fråga, hvaruti de utvecklat sina åsigter i hufvudsaklig öfverensstämmelse med talaren. Per Nilsson från Espö i Skåne uttalade sig öfver den stora nyttan af förbättrade kommunikationsanstalter och kunde ej fatta den paniska förskräckelse, som åtskilliga talare tycktes hysa för utländskt lån. Det vore visserligen bäst om man ej behöfde låna, men. då det mål, till hvilket man ville komma, vore stort och godt, borde man icke baxnas för att tillgripa låneutvägen, som i alla fall genom hypoteksföreningar anlitas i ganska stor utsträckning och för ändamål som icke äro af så allmän nytta. Talaren vore från en provins, der han med vemod haft tillfälle se skaror af svenska arbetare utvandra, för att i ett annat land söka arbetsförtjenst, cch trodde att det vore väl om man genom ökade arbetstillfällen och derigenom i någon mån ökade arbetslöner kunde bebålla dessa arbetskrafter hemma. Han önskade, att banan mellan Malmö och Jönköping ju förr desto hellre måtte komma till stånd, och att snart en bibana måtte anläggas till Ystad, hvarifrån kommunikationen med kontinenten är så lätt; ville för öfrigt icke inlåta sig på att bedöma den större eller mindre lämpligheten af andra banors riktning, men hoppades att striden derom skulle utkämpas till fosterlandets fördel. Grefve Gösta Posse ansåg att de redan påbörjade banorna först borde fullbordas innan man, såsom utskottet föreslagit, började nya arbeten på så många ställen. I industrielt hänseende kunde visserligen många skäl framdragas för utskottets förslag; men det funnes ett skäl som talade för de båda påbörjade banornas fulländning i främsta rummet, som var af den stora vigt och betydenhet, att talaren nästan på detsamma, jemfördt med öfriga skäl, ville lämpa skaldens ord: När kungsormen sjunger skola småfoglarne tiga,. Talaren menade det militäriska skölet; i detta hänseende vore alldeles klart att största vigt låge deruppå, att hufvudstaden så fort som ligt blefve förenad med rikets öfriga provinser, oc detta skedde bäst genom de påbörjade banornas fulländning. — Med afseende å striden om vestra stambanans sträckning norr eller söder om Mälaren, så trodde talaren, att denna strid ej vore af någon vigt för riket i dess helhet, utan endast för Mälardalen, hvilken, såsom ej egande mer än 400,000 invånare, ej var större än provinsen Skåne. Talaren ville derföre att man först skulle votera anslaget, och sedan bestämma om den borde gå norr eller söder om Mälaren. Med afseende å frågans finansiella sida befaon sig talaren midt emellan br Gripenstedt oeh grefve Liljecrantz; kunde hvarken blindt öfverlemna sig åt hr Gripenstedts guld :och gröna skogars, men trodde ej heller att landet borde underkasta sig de stränga försakelser, som af grefve Liljeerants blifvit förordade. Hr G. hade i en glänsande tafla framstält vårt lands belågenhet och ansett oss med lättbet kunna bära bördan af 115 millioner statsskuld, hufvudsakligast emedan statsskulden i andra länder