och det i vida större omfattning än statsbanor förekomma uti något annat land — månne främlingen då skall bele eller beklaga oss? On man vill erkänna giltigheten af öfve-ste Ericsons ord, att genom en jerovägsförbindelse mellan S:ockholm, Göteborg och Malmö Sverge erhåller det mest gågnande kommunikatiopssystem, som med våra jernvägar torde kunna åstadkommas, så hade man bort vi billig nog, både att inse att staten mer än väl uppfylt sin plikt genom beslutet att bekosta och underhälla denna jernwägsförbindelse, som ock att medgifva, att hvarje jernvägsanläggning, som derutöfver ifrågasättes,; icke bör uteslutande anses såsom en nationalangelägenhet. Är det väl afsigten att binda kommande ständer vid en jernvägsplan, som tillkommit utan att de vilkor blifvit uppfylda, hvilks rikets ständer vid förra riksdagen föreskrifvit; ty — man vet det alltför väl och statsutskottet vet det allrabäst, att den nu framstälda jernvägsplanen icke är stödd på sådana noggranna undersökningar och utredningar i både topografiskt, statistiskt och statsekonomiskt afsgende med hänsigt till kommunikationsvärendet i allmänhet, zom rikets ständer vid -förra riksdagen förklarade böra föregå innan beslut vidare fattas om de större jernvägsanläggningar, hvilka sisom stambanor böra bekostas af alimänna medel? Har väl Kongl. Maj:t, vid förliden riksdag aflåtna nådiga proposition om — såsom orden der lyda: anskaffande af de medel, som erfordras för anläggande af jernvägsstambanan ifrån Stockholm till G5teborg, med afdrag af sträckningen emellan Köping oeh Hult; Her har väl rikets ständers godkännande af denna riktning genom förklaravdet att denna bana, hvilken, såsom orden i den underd. skrifvelsen lyda, sskulle i riktning ifrån vester till öster komma att genomskära bela riket samt ledas genom dess medlersta och äldsta — märk äldsta — delar, vore den, hvars anläggning i främsta rummet bör till verkställighet befordras; har väl denna öfverensstämmelse i åsigter mellan de båda statsmakterna hindrat så väl regeringen aom st tsutskotte:s majoritet att vid innevårande riksdag föreslå en helt aonan riktning för samma stambana? Är icke denna tvehågsenhet, denna omkastning i åsigter ifrån den ena riksdagen till den följande det mest otvetydiga bevis derpå att frågan är långt ifrån att vara öfvertygande utredd och att det i alla händelser au är för tidigt att bestämma sig för en plan till ett mera omfattande jernvägssystem — på sätt statsutskottets majoritet tillstyrkt — innan de af rikets ständer vid förra riksdagen äskade fullständiga undersökningar, så väl i topografiskt som förnämligast i statistiskt och statsekonomiskt bänseende blifvit företagne, utarbetade och rikets ständer meddelade? — I sakvad af den säkra ledniog dylika undersökniogar ofelbart måste lemna, skola så väl regering som ständer städse äf ventyra att förledas till ett förhastadt godkännande af någondera utaf de olika åsigter, som i denna vigtiga fråga redan sökt och allt framgent skola söka att göra sig gällande. — Tal. visade derefter, att utskottet sjelft erkänner att saknaden af tillförlitliga upplysniogar hindrat utskottet att med fuliständig sakkänneom behandla frågån om sträcknisgarne för hufvudlioierna. Den fasta viljan hos statsutskottets majoritet har dock tagit ett raskt språng öfver alla dessa hinsder, och sedän detca språng väl är gjordt, då först tages den försigtiga minen uppå och man tillstyrker rikets ständer att hädanefter — märk hädanefter — böra upplysningar inhemtas. Då jernvägsstridens vpphof i sjelfva verket varit tvisten om vestra stambanans dragande norr eller söder om Mälaren, och lösningen af denna tvist till och med varit underkastad den omvexling, att regeringen öfvergått ifrån den ena åsigten till den motsatta, utan att denna regeringens förändring i åsigter visst sig stödd på sådana undersökningar, -om dem rikets ständer vid förra riksdagen äskat och sjelfva majoriteten af statsutskottet nu ansett sig böra påyrka; så frågas: månne icke under sädanva förhällanden och uti ett ärende af denna oberäkneliga vigt för betydande provinsers industriella utveckling och i en fråga som denna, der båda partierna bela tiden 3flats att bjuda öfvertygande skäl för sig, det — om någonsin — är nödigt att afvakta en fullständig och opartisk utredning. Giltigheten af denna hemställan är så klar, så påtaglig, att det svar som härå utfaller, icke kan annorlunda anses än såsom ett bevis på huruvida den svarande ställer fäderneslandets sanna bästa i främsta rummet eller framför något visst lokal-intresse. Det är ingalunda omöjligt att, efter förberedande undersökningar om trafiken och dess naturliga riktvingar inom denna provins, samt inhämtande af vederbörande lokalmyndigheters och hushållningssällskapers utlåtanden — alldeles på sätt statsutskottet on föreslagit — man skall finna att slutföljden måste blifva ett instämmande uti den inom provinsen rådande allmänna meningen, d. v. s. ett instämmande deruti, att den stora trafiken såväl ifrån norr till söder, som ock i motsatt riktning öfver staden Sala erfordrar framför allt och utan gensägelse att genom -n jernvågskommunikation underlättas; men att med den kroklinie öfver sistnämde stad till Frövi eller trakten d-romkriog, hvilkens anläggning blifvit af statsutskoitet tillstyrkt, utan afvaktan ens af en lokalundersökoing, som redan lärer hafva väckt ingeniörerbas förtviflan, det förhåller sig så, att denna kroklinie redan är af allmärna meningen utvoterad och att provinsen i sanning: blyges att fordra eller ens ifrågasätta, det svenska folket må belastas med en skuld af ett ännu okändt antal millioner för anläggningen och underhållet af en jernvägsförbindelse, hvaraf, på grund af helt naturliga orsaker, hvilka äfven uti en del reservationer blifvit antydde, föga fördel för trafiken vore att hämta, och likväl visar det sig uppenbart af såväl öfverste Ericsons som majoritetens i statsutskottet motivering för ve tra stambanans dragande söder om Muslaren, att föreställningen om provinsen Westmanlands rätta behof af jernvägskomn unikationer i bög grad inverkat på frågan om vestra stambanans forigående i norr eller söder om Mälaren. Tal. motsatte sig på dessa grunder beviljandet af anslag till vägar, hvilkas riktning är omtvistad. Defemot anser han fullt ändamålsenligt, att de medel som pu kunna blifva af rikets ständer beviljade till jernvägsarbetenas fortsättning, må änslås till fullföljande af de på vestra och södra stambanorna pu fortgående arbeten i den riktning dessa arbeten äro började, och på den vestra om möjligt ända till Örebro, på det att något helt för sig snart måtte vinnas. Regeringen har, såsom orden lyda i den kongl. propositionen, lemnat chefen för statens jernvågsbygnader tillfälle att yttra rig avgående sättet och ordningen för utförandet af de utaf jernvägskomiten föreslagna banornas; och chefen för statens jernvögsbygnader framkommer med ett alldeles nytt jernvägsförsla;;, hvilket, likasom efter ett på förhand uppgjordt aftal, blifver af regeringen sdopteradt. Detia är en företeelse inom administrationen rå betänklig, så exempellös, att mar måste antaga, att högst vigtiga politiska orsaker hafva bestämt regsringen. Tal. slutade med att beklsga, att sådant just nu lägger sig i vägen för en bättre sakernas ordning. Hr Boman hade åtskilligt att anmärka mot statsutskottets förslag, ehuru ban derföre visst icke ville neka jernvägarnes obestridliga nytta för riket. Icke heller mot det s. k. systemet borde så myeket klander riktas, om man ock kunde hafva mycket att anmärka mot dess detaljer. Man borde tvärtom vara regeringen tack skyldig för det hon framlagt ett system, emedan man derigenom får klart för sig hufvudkonturerna för arbetsplanen: Emellertid hade talaren synnerligen mycket att klandra mot den föreslagna banan mellan Sala och Gefle-Falu-banan. Dalarne är ett af de rikets landskap, som eger de mesta slumrande krafterna, hvilka kunde väckas till Nf genom lämpliga kommunikationer, hvaruppå de: dock lider brist mer än något annat landskap. Till dess gsgn borde denna norra bana dragas mera vestligt, förbi Avesta upp åt Hedemora och Säter. Innan