Aftonbladet – 8 juni 1857, sida 4

IVL OCH VIBLIBG STUHAM INTA BUMS UVIL MIELE. Tredje sammanträdet. Den 5 Juni, kl. 10 f.m. Hr D. G. Bildt började mel att uttala sitt misswöje med de representanter, som emot statsutskottet ramstält hvad han kallade moraliska anmärkningar. Tan hade icke väntat, att har få höra upprepas all len smuts, som flutit ur tidningsskrifvares pannor. Jan hade väntat ett värdigare språk. Han öfvergick lerefter till frågan om vestra svambanan och erinade, att utskottet utlagt den på kortaste vägen. De käl, som skulle kunna tala för dess förläggande norr om Mälaren, äro militäriska, som också kunna kallas le politiska, iadustriella, eller en billigare kostnad. militäriskt hänseende gifver den södra vägen åt alla södra ech mellersta landets militära krafier en korare väg till hufvudstaden. Sant är, att på den worra vägen Westmanlands regementen kunde komma ortare än nu fram till trakten af Sockholm. Men Westmanlands och Södermanlands soldater trodde taaren vara lika goda med hvarandra. Man borde ikväl erinra sig, att på vägen söder om Mälaren unde äfven Östergötlands stridskrafter hastigt anända till Stockholms försvar. Så toge sig den miitäriska sidan af saken utom vintern. Men om sommaren vore den södra vägen ännu fördelaktigare; ty 1å kunde Westmanlands och Dalarnes regementen hastigt komma på ångbåt öfver MSlaren, under det största delen af Sdermanlands soldater skulle gå landsvägarne och Östergötlands likaså, ifall man ej kunde passera yttre vägen med åvgbåt, eller hade jernväg, på hvilken östgöterna kunde fortskaffas. På lessa skäl ansåg talaren, att den södra vägen är i militäriskt hänseende den fördelaktigaste. I industrult hänseende åter fann talaren också den södra väsen fördelaktigast. I fråga om befolkningens täthet på qvadratmilen fann han af landshöfdingarnes femirsberättelser, att Södermanland stod fördelaktigast. Det vore visserligen sant, att Westmanlands och Uplands befolkning på de senare tiderna visat en större tillväxt, än Södermanlands, hvilket ofelbart visade en motsvarande tillväxt i välstånd; men detta måste vara ett naturligt resultat af de lättade kommunikationsmedel de norra landskapen haft uti sina ångbåtar. Nären gång Södermanland äfven erhölle lättade kommunikationsmedel, så skulle äfven dess befolkning tillväxa lika fort. I fråga om jordens bördighet beklagade han, att nämde berätteser derom icke kunde lemna tillförlitlig kännedom; emellertid fans det andra utvägar att utröna huru härmed förhölle sig, och han bade äfven i detta fall kommit till den slutsatsen, att Södermanland stod framför Westmanland och Upland. Han ville för att visa detta meddela åtskilliga sifferförhållanden, icke ur tidningar eller jourvaler, utan efter det statistiska arbetet af hrr Agardh och Ljungberg, hvilka berrar hän gaf en särskilt mention honorable. Genom en beräkning efter denna källa öfver de år, under hvilka skörden varit i hvardera provinsen god, öfver medelmåttan, medelmåttig, under medeimåttan o. s. v., ansåg ban sig hafva gifvit fullgiltiga skäl för sin meniog. Visserligen skulle man kunna tycka, att jernindustrien i Westmanland kunse hafva den öfvervägande vigt, att för dess skull vägen borde läggas norr om Mälaren, Men för att ådagalägga att äfven denna mening saknade giltighet, visade han att, under det Söåermanland, som man liknat vid en stelaad skärgård, icke hade några bestämda dalgångar, som kunde bilda stråkvögar för rörelsen, hade Wes:manland en genom bergsträckningarne så utpräglad natur, att dess varor måste följa dalgångarne utefter. Då dessa varor voro af den tyngd, att de icke lämpade sig för jernvägstrafiken, utan alltid såsom hittils skulle söka sjötransport, såsom den billigaste för dem, så ansåg han det naturligt att samma varor skulle följa hela dalgången ända ner till lastningsplats vid Malaren, för att der såsom hittils lastas på skutor. Westmanlands öfvervägande bergverksrörelse innefauade således icke heller n-got skäl att rycka jern!anan från den kortaste vägen. I frågan om kostnaden och huruvida sparsamheten talade för vägens dragande norr om Mälaren fäste ban sig först vid KoöpingHultbanan, som han antog för gifvet att staten i denna händelse måste inlösa. Denna ialösning kunde icke ske efier bsnans verklisa värde, utan efter hvad den kostat, hvarföre inlösningssummao komme att ökas med de förluster bolaget lidit utan sin förskyllan. Man borde således icke beräkna inlösningssumman till mindre än värdet, ökadt med 50 procent. Derigenom skulle banans egentliga kostnad norr om Mälaren uppgå till 35 millioner, och således denna väg i verkligheten blifva ännu dyrare, än den af öfverste Ericson blivit kalkylerad, samt skilnaden mellan norra och södra Mälarvägarnes anläggningskostnad till den norras nackdel större, än man beräknat. Derjemte skulle man vid utförandet af södra Mälarvägen antagligen komma till nu opåräknade besparingar, enär de Kalkylerade kostosderna alltid blifva mindre, då man kommer till att i detalj utföra arbetet och efter närmare lokalkänoedom kan än här och än der jemka på vägen. När till följd af dessa förhållanden den norra vägen, enligt hr Bildts mening, ovilkorligen måste erfordra en större utgift än södra, och således den södra banan både i mi!litäriskt, industrielt och besparing hänseende vore att föredraga, så fann han sig kunna biiligtvis fråga, hvad skäl utskottet skulle kunoa hsfra haft stt göra äsdring i öfverste Ericsons förslag? Man skulle visserligen kunna komma med det svaret, att städerna norr om Mälaren vore af den betydenhet, att vägen för deras skull borde, oaktadt de öfriga synpuokterna talade för dea södra vägen, förlåggas nörr om Mälaren; men med nagra statistiska sifferuppgifter om dessa städers folkmängd ansåg han sig hafva vederlagt dylika päståenden. I allmänhet erinrade han, att om man genom lättade kommunikationer vinner eu ökad omsättningsradie för sina produkter, så åsamka dessa lästade kommunikationer äfven en ökad konkurrens. Sedan han omförmalt åtskilliga af de resultater, hvartill utskotiet kommit, och erinrat att banan till Norge blifvit föreslagen af pohtiska skäl och för att gå oorska folkets önskan till mötes, ingick han på fråsan om arbetets delning på flere ställen och försvarade densamma hufvudsakligen dermed,att på detta sätt underlättades rörelsen, minskades svårigheten af arbetskrafternas dragande från näriogarne och kunde arbetet snarare fullbordas. Man kan nemligen icke på en viss sträcka använda mer änen viss styrka, emedan arbetarne icke kunna stå på hvarandra utan måste arbeta vid sidan af hvarandra. De stora bygnadsföretagen erfordra också en ofantlig materiel och ofautliga förråder, och dessa kunna lät.are anskaffas och transporleras på två vägar än på eo. De små vägstyckena verka för öfrigt genast tförd:laktigt för handeln och indusirien i de or.er, der de förläggas. Man hade begagnat sådana ord som korruptionsmedels och centralisation; men talaren önskade at man måtte undvika sädant. Vid en jemförelse mellan olika länders budgeter och invånareuntal kom hr Bildt till Aet resultatet, att intet folk skactar per man så litet som det svenska, och stt man derföre ej borde frukta för att i framtiden öka budgeten med hvad som er