Aftonbladet – 8 juni 1857, sida 4

iksdagsmän träda i beröring och förbund med ettj: lräckligt antal andra riksdagsmän från orter, deril amma förhoppningar hysas, och sedan voterar manls ll sig jernvägen. När detta väl lyckats så anserlc van sig ej hafva staten atttacka för någonting, utan li år staten sedan, för att kunna verkställa beslutet,c sot kommunen uppträda med expropriationslagen ilf na handen och penningepungen i den andra. Man haric fra förebrått ridderskapet och adeln att dess majo-)! itet villigt voterat ökade löneanslag, som om sådantl: kulle hafva skett derföre att detta stånd bland sigl! äknade många embetsmän. Man får väl nu se omjl orgareoch bondeståndens uti jernvägarnes sträck-: ing närmast intresserade ledamöter visa en störrel! rannolagenhet mot staten och det ofantliga flertalet) f landets inbyggare, hvilka ej skörda andra frukterj: f det storartade företaget än ökade skattebördor: ch stegrade arbetspriser. Genom beslutet om stam-l: anors anläggande uteslutande på statens bekostnad! tsläcktes den enskilta företagsamheten. Som exemel härpå anfördes, att man i Östergötland höll påj! tt bilda bolag för en välbehöflig jernväg emellan Vadstena och Norrköping, men att sedan statens nellankomst var sannolik, föll det sig lindrigare att emöds sig få jernväg genom voteringar än genom mtanka och sjelfuppoffring. Tal. trodde, att Gefle)alajernvägen skulle blifva det sista Ikartade föreag af betydenbet genom enskilt företagsamhet, så ävge principen att staten uteslutande på egen be-l ostnad bygger jernvägar. kunde upprätthållas. Tal. rågade hvarföre man aldrig förr velat göra några ppoffringar utöfver för handen varande tillgångar, ) lå ifrågavarit befintliga kommunikationsleders förättrande? Exempelvis södra Stäkets upprensning, jenem hvilken åtgärd hufvudstaden närmades 5 mill ill södra Sverge och kontinenten. Hvarföre hade nan aldrig kunnat åstadkomma härtill erforderliga nedel blott omkring 225,000 rdr? Någon jord beöfde der ej exproprieras. Likaledes huru ville man örklara likgiltigheten för sjöfarten? Da Sverge om-å sifvande sjöar voro, i synnerhet vissa årstider, de våraste farvatten och likväl var bristen på fyrar törre än på någon avnan kust af civiliserare länder. följden häraf var sjöskador och skeppsbrott. När nan förnam de olyckor som timat, så vaknade medidandet och man gaf villigt sin skärf till efterlefrande värnlöse! Men när fråga väcktes om att unlanrödja orsaken till de talrika olyckorna eller itminstone att minska dem, så hade man glömt la upprörande intryck och framställn ngar, och det undgängliga behofvet af nya fyrars anläggande be varas helt kallt med det Lesked, att sådant må ske i mån af blfrande tillgångar genom inflytande fyr ch bik-afgiftero. Längre har man vanligen ej komnit, och alla år falla nya offer för denna likgilvigret. Tal. hoppades att det frikostiga statsutskottet, om ej ryggade tillbaka för millioner riksdaler, då let afsåg en blifvande, måtte fiona någon tillgång att fbjelpa bristerna uti en varande, lika vigtig länk i Sverges kommuaikstionsväsende. Tal. afs utade den18 hufvuddel af sitt yttrande med den förklaring, att ehuru han ansåg principen, att staten skulie bygga ernbanoor uteslutande på egen bekostnad, förkastlig, rodde det dock på huru man nu tillimpade den, ;m ej bela saken slutligen blefve renotaf förkatlig. På grund af denna farhåga varnade tal. för aila örerdrifter och öfveransträngningar, men isynnerhet ör att besluta sig för så mycket på en gång, att om brott inträffade, det utförda: vore föga gagnande. Vu öfvergick tal. till frågan om det så kallade syste net, Äfven härvid citerade han hr finansministern. tom hide yttrat, att hastigt utfö ande vore att undgå missbushållning. Denna åsigt delade tal., men trodde att den i sig sjelf riktiga satsea blifvit oriktigt tillämpad, då ran tilltagit systemet uti så stor skala, att det omöjligen kunde hastigt utföras. Hvad nu de föreslagna banstråcknicgarne angioge, ville tal. endast underkasta en af alla känd mindre del någon srunskning. Södra vägen skulle efter första förslaget ingå till Stockholm vid Heleneborg, derifrån löpa längsåt södra stranden och borttaga alla för induttriella behof så värdefulla stran.platser, ända till midt för Riddarholmen, der den på en krokig bro skulle gå öfver södra delen af Riddarfjärden till Ridiarbolmskanalen, på hvars kant den skulle fortlöpa till Norrström och öfver en bro der till Tegelbacken rid Klara siö. När man uppnått den efierlängtade stranden, :å vore önskningarnes mål, en gemensam bangård, vunnet. Men huru pass ändamålsenlig den var, återstod attvisa. Tal. upplyste, att gaslysningsbolaget måste vidkännas en utgift af 8 å 9 sk. rgs or tunnakol som det koosumerade, och af denna anedning skulls detta bolag skatta sig lyckligt om det hade sin lokal vid Saltsjön. Ett annat exempel på omkostnader, som kallas små, me: äro för trafiken betungande, anfördes. Ett skt jern kostade nemligen i frakt pr ångbåt från ve tra delen af Mälaren 24 sk. rgs till R:ddarholmen, men från Riddarholmen till Jernvågen med åkare 15 sk. rgs. På samma sätt skulle, om jernbangärdenv lades vid Kiara sjö, omlastningar, pråmningskostnader och äkarepenningar betydligt fördyra trafiken. Det är dessa så kallade smärre omkostnader, hvilka äro för trafiken som sand i skorna på den vandrande. Dessutom torde det vara landsoriens billiga anspråk, att då de. deltog uti kostnaderna för Jernvägsanläggningen, få bangården vid Saltsjön, så att hela kusten från Ci :britshamn till Hxparanda ej blefve skattlagd af onödiga speditionskostnader i S oc: holm å de artiklar som hämtas derifrån. Rättvisa måste göras åt Stockholms stads kommunalstyrelse, som insett detta och ati sin underdåniga skrifvelse till K. M:t tagit alldeles för gifvet att bangården skulle läggas så, awt jernvägen komme till Saltsjön; och under denna förutsättning hade Stockholms sta: erbjudit dyrbara tomtplatser. hvilket, om man mera än som syaes hafva varit fallet, bekymrade sig om kostnaderna, ej vore så alldeles at: försmå. Eadast på detta sätt blef det en sanning, att man med jernvägen sammanbunde Östersjön med Vesterhafvet. Ealigt hr Ericsons förslag skulle landet göra stora ansträngningar för att medelst jernväg förena Nordsjöa med Klara sjö. Tal. förbisåg visserligen icke den utlofvade bibanan från någon punkt på den krokiga bron öfver Kornhamn och Slussplanen. Men han trodde det ej vara allvarsamt menadt, att man skulle lågga en öppen jern7sg öfver en öppen plats, der folkträngseln är så be tydlig som alla dsgar på Koruhamn och vinkelrätt emot den starkaste folkström i Stockholm, som är öfver de begge slussbroarne från Södermalm till staden. Men äfven om detta vore tänkbart och man, som var ganoska troligt, nödgades inskränka sig att begagna denna bara nattetid, så motsvarade den i alla fall ej rörels-ns behof. Huru skulle jernvägen få sitt eget behof af stenkol? Skulle stenkolsfartyg lägga till vid packhuset, der de dyrbaraste laster lossas och passagerarefartyg trängas om plats. Huru skulle jern komma till jernvågen? På en särskilt bro eller gebom pråmning från bangården vid Klara sjö. Tal. hade, som han uppgaf, hållit sig vid granskningen af denna del af det föreslagna, hvilken hvarje representant kunde bedöma, och då denna vigtiga del ej synes tåla någon granskuing, så kunde man ju sluta sig till, att det öfriga af bansträckningen genom Södermanland ännu behöfde närmare undersökas. Såsom bevis härpå anfördes, att under staisutskotets öfverläggningar fick detta utskott emottaga en kommunikation från öfverste Ericson, att han någorstädes i Södermanland låtit uppgå en bättre linie, och att den förändring af förslaget som deraf bief en följd skulle bespara 600,900 rdr. Under sådana f rhåilanden trodde tal. bäst att lemna den outredda frågan till nästa riksdag då möjligen hr Ericson kunde göra ännu vigtigare upptäckter, som lände oss till besparing af millioner. Hr Ericson hade för öfrigt skyndat öfvergifva bansträckningen från Heleneborg till Ragvaldsbacke och genom sitt nya förslag aw spränga igenom Södermalm, hade han slagit en tunnel genom både Kongl. Maj:ts nåd. prop. och sitt eget projekt. Tal. vidrörde nu det militäriska och beklagade att man icke vid detta tillfälle velat taga i betraktande nyttan och nödvändigheten af att ega en öfvergång på något ställe af Mälaren emellan Stockholm och Arboga. I denna syftning hade tal. framstält förslag att vägen skulle dragas på något afstånd från Stockholm, och om detta ej var antagligt, så trodde tal. likväl att hr Leijonanckers förslag att draga vägen öfver Qvicksund förtjenade allt sfseende. Härefter upptog tal. hr Murns driatrib not Köping-Hultbolaget och påpekade att allt, hvad hr Murn nu förespått komma att inträffa, i händelje staten kommer iberöring med Köping-Hultbolagets erovåg, också kunde hända om statens jernvägar kommo i någon beröring med Gefle Dalajernvägen, ifvenledes tillhörig enskilt bolag. Än värre i bero ende skulle staten råka om, såsom hr Murån förespeglade, i en framtid jernvågen komme att fortsättas norr om Gefle. Mot hr Murens och andras dylika anfall erinrade tal. att föga ära står att viona genom att håna olyckan... Tal. motsatte sig alldele: att enligt utskotiets förslag börja arbetet på 6 ställen Väl hade Göta kacal blifvit påbörjad på flera ställea men det var dock alltid på en och samma linie