Aftonbladet – 8 juni 1857, sida 4

HOTA GC OFTGLVIiSa, BOT Ellet Nang TOormecnhaUdel skulle ligga deri, att landsdelar, som ej finge någon nytta af jernvägssystemet, skulle göra uppoffringar för de andra, som skördade frukterna deraf, och varnade för de skadliga följder, som skulle uppstå deraf, att arbetskrafterna droges från jordbruket. Hr Schwan sökte, efier den sidoutflykt mot de nybakade riksdagsmänneno, som vi förut omnämt, visa, att det förtroende, som blifvit öfverste Ericson lemnadt, ej vore oförtjent, talade för jernvägarn-s utförande af ataten, arbetenas drifvande på flera sträckor, för den vestra banans dragande söder om Mälaren samt den norra banans öfver Sala, och uppdrog en jemförelse mellan transportkostnaden på Mälaren och den på jernvägj från Ösebro och de norra Mälarbamnarne till Stockholm. Som ett oeftergifligt vilkor för alla anslag fordrade ban dock, att banorna bygdeg från hufvudstaden; och tillade ban, att 9 ledamöter af borgareståndet med honom förenat sig att stå och falla för denna sak. Hr Adelborg förordade systemet, påminde om att Ryssland ämnade genomföra sitt på 10 år, hvarföre vi åtminstone borde söka att ej mer än 3 år senare blfva färdiga med vårt, och gendref det exempsl på jernvögars dragande utmed vattenleder, som en annan talare bämtat från Algier och den bana, som der är under bygnad vid kusten, med den fråga, på hvilket annat ställe denna jernväg då kunnat läggas, såframt man ej velat draga den midt genom öknen Sahara. bet i klimat och produkter, som deraf blifvit en följd, och sökte slutligen visa nyttan af en enda bangård i hufvudsiaden. Sahlström fann särdeles betänkligt att bifalla det förslagna syetemet i anseende till de ännu felande undersökningarne, de förluster, som jordbruket och industrien sannolikt, genom ett alltför brådstörtadt företagande af jernvägsbygnader, skulle få vidkännas, och hvaraf de mindre jordbrukarne redan hade känning, samt den finansiella belägenhet, hvari riket skulle blifva försatt. i händelse ett statslån ej skulle medföra alla de fördelar man väntar sig deraf. Sahlström uttalade en liflig protest mot det uttryck som fälts af en talare, att till och med en förhöjd beskattning borde medgifvas för att få ett system, och måste mot ett sådant yttrande så mycket bestämdare protestera, som jorden ej vore lika beskittad. Grefve Liljecrantz varnade för de olyckliga följderna af skuldsättning, och slutade med att, som motstycke till de af finansministern upplästa verserna ur Svea, citera de ställen, der skalden varnar för veklighet och uppmanar tilll: efterfiljd af fädrens enkla seder. Doktor Gumelius talade för vägen norr om Mälaren, emot systemet, för medels anskaffande genom lån samt öfverskottens bevarande för anslag till understödjande af konster ech vetenskaper. Mengel, ehururu intreseerad för en jernväg till Örsundsbro, ville likväl ej i närvarande ögonblick att någon jernväg bygdes bvarken norr eller söder om Mälaren. Eric Andersson ansåg bland annat på den grund, attl! Westmanland skattar med nära dabbla beloppetl! pr man mot Södermanland, den förra provinsen ega större anspråk på jernväg än den sevare. Alla de fem sistnämde talarne uttrycktel! den åsigten, att under nästa statsreglerings-! period endast de påbörjade vestra och södral! banorna borde fortsättas, den förra till Örebro, den senare till Finjasjör. I aftonsammanträdet, som började kl. halfl! 5 och först slutade vid midnatten, uppträddel ej mindre än 13 särskilta talare. Nils Svensson från Skåne, som först yttrade sig, föror-l dade, liksom förut Gustaf Johansson, en mera östlig riktning för stambanans dragning från Skåne genom Småland, hvarigenom aen skulle komma att gå genom mera befolkade och odlingsbara trakter, men godkände i öfrigt statsutskottets förslag och särskilt vestra stambarans dragande söder om Mälaren, ehuru han önskade, att systemeto af stambanor ej måtte få en alltför stor utsträckning. Grefve Cronstedt yttrade sig emot systemet, ansåg endast jernvägen Göteborg-Stockholml och den södra från Malmö norrut gående böra antagas såsom statsbanor, anmärkte bri-l! sten på nödiga undersökningar och ville endast tillstyrka anslag till fortsatta arbeten pål södra baran, samt på den vestra, om möj-l ligt, ända till Örebro. Hr Boman klandrade den föreslagna sammanbindningsbanan mel-l Jan Sala och Storvik på Gefle-Fahluvägen och ! trodde icke, att man borde beträda sku!dsätt-! ningsbanan i en sådan skala, som systemet och statsutskottets förslag förutsätta. Grefve E. Sparre redogjorde för sin ställning till frågan, såsom ordlörande för deputerade från 5 län samt städerna Stockholm och Örebro, och ansåg stora och vigtiga provinsers förenade intressen ba full rätt att i en sak, sådan som denna, framträda och söka göra sig gällande. Han upptog till granskning statsrådet Gripenstedts yttrande, och visade, att svenska produktionens stegring i senare tider vore en obetydlighet mot hvad som på sama tid skett i andra länder. Krediten grundas på förtroende, men så lösligt utkastade förslag som detta äro ej egnade att ingifval mycken tillit. Det vore ett nät, utlagdt förl att deti fånga åtskilliga provinsintressen, och lyckades det nu alliansen mellan Södermantand och Skåne att genomdrifva det, så skulle vägen vara öppnad för en mängd framtida anlopp emot statskassan, sedan anspråken icke mera begränsas af förbandenvarande tillgångar. De skäl, som anförts för vestra stambanans dragande söder om Mälaren, vederlades utförligt, och uppmärksamheten fästades bland annat på det besynnerliga deri, att några af! dem, som företrädesvis frambållit jernvägarnes militäriska vigt, förbisett, att det just ur denna synpunkt vore en dårskap att lägga hufvudstadens förbindelse både med vestral! och södra provinserra öfver Södertelje, derj denna förbindelse så lätt kunde afskäras af! en trupp kosacker. Talaren meddelade sak-l rika upplysningar angående rörelse och pro! duktion i Westmanland och Upsala län, jem-: förda med Södermanland, visade att den af utskottet föreslagna norra banan skulle ge-! oomskära Upsala län på en smal remsa deraf, som just utgör dess ofruktbaraste trakt, samt ådagalade att de norr om Mälaren liggande provinserna, de gamla folklanden, ha rätt att fordra en jernväg eller åtminstone att staten icke må anlägga sådana jernvägar, som göra det för dessa provinsers befolkning omöjligt att sjelf anlägga en jernväg der, hvarest den kan blitva dem till något gagn. Per Nilsson från Espö kunde ej fatta den stora fruktan för statslån; då hypoteksföreningarne upptaga så betydliga utländska lån, borde väl lån äfven kunna göras för något så nyttigt som jernvägar; önskade att Malmö-Jönköpingsbanan så snart som möjligt måtte nå sin fullbordan, men ville icke inläta sig på att bedöma andra banor och deras omtvistade hed NS på —-——— ———S Il i Hänvisadel! på vårt lands långsträckta läge och den olik-l