Aftonbladet – 8 juni 1857, sida 2

en mer än tillräcklig grund att yrka på afslag af dessa punkter i betänkandet. Men nu kommer äfven härtill, att många andra, särdeles vigtiga skäl förefinnas för ett sådant afslag af dessa punkter, hvilkas bifallande jag anser ovilkorligen böra draga med sig bifall tillde för systemets tillämpning föreslagna anslagssummorna och till bygnadsarbetenas skyndsamma samtidiga företagande. Sådana äro: 1) Den i flera af de förtjenstfulla reservationerna, äfvensom i dessa dagars diskussion framlagda bristen på tillfredsställande undersökniogar af en stor del af de vägsträckor, på hvilka jernbanorna skola anläggas. 2) Den för det närvarande tryckta penningemarknaden i verlden, som gör att penningar sannolikt ej kunna i låneväg erhållas annat än på särdeles dryga vilkor. 3) Den finansiella kris, hvaraf vi nu tryckas, och om hvilkens helt och hållet passagera natur jag icke ens af hr statsrådet Gripenstedts glänsande anförande kunnat öfvertygas. 4) Denaf de sista årens sorgliga erfarenhet bekräftade sanningen, att, hvilka goda egenskaper än det svenska folket må kunna berömma sig af, det åtminstone icke är af sparsamhet och hushållning; ty om jag undantager trån utlandet inkomna råämnen och maskiner, hvilken är väl den behållning, som numera återstår för den allmännoa rörelsen af alla de många millioner, hvilka dels genom hypoteksföreningarnes låneoperationer och dels genom 1854—1855 ärens ytterst fördelaktiga konjunkturer i landet influtit? De hafva ju redan till utlandet återgått för lumpna, redan till god del konsumerade lyxartiklar; och samma väg skola sannolikt äfven de millioner snart taga, hvilka i första handen kunde komma vårt land till godo af den ofantliga statsskuld man nu will draga öfver oss. 5) Den brist på arbetskraft, som tvifvelsutan skulle för landets modernäring och öfriga industriella yrken blifva en följd af samtidigt byggande på icke mindre än 6 olika jernvägslinier, och hvilken jag, i olikhet med en föregående talare, så stor auktoritet jag än gerna vill tillägga hans ord, icke med honom kan anse vara grundad mera på ett tomt skrik än på verkliga förhållandet. Åtminstone vet jag, att en enda liten jernvägsstump, som sistliden sommar var under arbete utanför Gefle stad, iså hög grad tryckte på hela den kringliggande orten, att till och med i min bygd, som ligger 6 mil från nämde stad, icke blott arbetslönerna, just till följd af utvandring till jernvägsarbetet och dervid erhållen högre betalning, stego med öfver 100 procent, utan största svårighet appkom, att ens för något pris kunna erbålla för kördens ivbergande erforderligt arbetsbiträde; hvarföre jag ock håller före, att, egde vi än, utan att oehöfva anlita låneutvägen, penningar att bygga jernvägar i den stora skala, som nu blifvit föreslagen, vi icke dertill ega tillräckligt antal armar. Af alla dessa skäl finner jag mig af plikt och samrete tvungen, att inom det stånd, jag tillhör, yrka på afslag både af det af statsutskottet föreslagna ystemet och de till dess utförande föreslagna anlagssummorna. Men — detta oaktadt — är jag dock f den tanken, att icke blott något, utan att mycket ör redan vid denna riksdag i jernvägsfrågan göras. Jock håller jag före, att vi nu böra inskränka oss ill de båda banor, hvilkas anläggande redan af förra iksdagens ständer beslötos, den s. k. södra och vetra. Hvad den förra angår, anser jag den böra unler närmast tillstundande statsregleringsperiod fortättas till Finjasjön, hvartill erfordras ett anslag af 365,000 rår rmt utöfver de 260,000 rdr, som bevöfvas för fullbordandet af bangårdarne i Malmö och sund. Den vestra banan deremot, såsom af alla påänkt som den vigtigaste, önskar jag måtte kunna ramdragas ända till Örebro, hvarmed ett stort mål ore vuonet. Den härtill uppgifna kostnadssumman, angården i Göteborg oberäknad, som erfordrar 465,000 dr, utgör 13210,000 rdr. Hvad åter angår den träckning banan borde taga från Hjuld, antingen fver Svartå eller öfver Halsberg, håller jag före, tt bestämmandet häraf bör åt regeringen ötverlåtas, f det skäl, att då marken redan vid Hjulö börjar arra under fötterna till följd af efterdyningarna efer den storm, i hvilkens svallvågor vi länge kastats, ch som upprörts af de hetsiga meningsstriderna, om ännu icke äro fullt utkämpade, om den från stockholm mötande banans sträckning norr eller söjer om Mälaren, jag anser det rådligast vara attnu ndvika detta tvisteämne, helst jag är öfvertygad, tt styrkan af den ställning, de representanter ega tt intaga, sora i likhet med mig ogilla statsutskotets betänkande, just beror af ett fullkomligt frigöande från alla vare sig partieller lokalintressen, ch det icke kan förnekas, att ju valet af endera ansträckningen skulle anses innebära en lutning åt let ena eller andra af de tvistande partierna; ehuru nedgifvas måste att, hvilkendera vägen än tages, ock dermed ingen egentlig handpenning kan med äkerhet sägas vara gifven ät någotdera. Då af dem, vilka önska ett varsammare tillvägagående i den igtiga jernvägsfrågan, jag dock hört många, och land dessa äfven åtskilliga af reservanterna inom tatsutskottet, utom de af mig nu förordade banorna, vilkas fortsättande ligger alla om hjertat, äfven yrka å en eller annan ny banstumps anläggande derjemte, ch dymedelst gifva en viss hyllning åt det system e förkasta, ber jag att få fästa dessa herrars synerliga uppmärksamhet derpå, att med hvarje ny anstump, vi låna af systemet utöfver fortsättandet f södra och vestra banorna, vi skjuta bort vårt krut ch försvaga vår ställning, hvilkens styrka just betår i sin opartiskhet, och sålunda genom söndring ss emellan äfventyra ett fullkomligt nederlag. Äfen jag skulle visserligen kunna ega sympatier för nart anläggande af någon jernvägsbit ur det stora ystemet, men jag afstår gerna från allt omnämnande erom, och uppmanar till enahanda resignation alla ned mig i hufvudsaken lika tänkande. En begåfvad alare yttrade sistliden gårdag på detta rum, att notståndarne till statsutskottets betänkande tyckas raga sig tillsammans inom den magiska ringen af en södra och vestra banans uteslutande förordande. ag är den ädle talaren tacksam för detta hans ytrande, emedan det, efter min uppfattning, visar, att fven han både insett och erkänner styrkan af den osition jag påyrkar att vi böra intaga; och slutar red att förklara, att jag icke allenast sjelf utan frukan för förhexning inträder inom den omnämda trollretsen, utan äfven af fullaste hjerta uppmanar alla, om älska sans och besinning i denna riksvigtiga råga, att göra detsamma, viss derpå, att besvärjaen, som står i dess center, heter icke egennytta och assion, utan fosterlandskärlek och praktiskt förstånd. Presidenten Westerstrand sysselsatte sig mycket med fverste Ericsons person och förtjenster samt det förroende man vore skyldig sätta till honom. Försvaade för öfrigt hr Ericsons förslag i alla dess delar. )e argumenter hr presidenten härvid anförde kunde eferenten icke fullständigt uppfatta, men anmärkte land annat att talaren ansåg, det konseqvensen af estra banans förläggande norr om Mälaren borde blifa att den skulle framdragas rundtomkring denna sjö ch vidare nedåt kusten(!). Till stöd för förslaget! tt i Stockholm lägga bangården på ett ställe, der en ej kan komma i någon beröring med stora sjöarten, anfördes slutligen, att bangårdarne i London j skulle ligga vid Themsen och i Paris vore beläga långt från Seinen. Hr Henschen ansåg det vara lyckligt att, då lokala! ntressen slitas, ega en kongl. proposition till fana ch ledstjerna. Endast regenten kunde var. opartisk ch upphöjd öfver de enskilta intressena, och endast an vore 1 tillfälle att genom sina rådgifvare och em underlydande tjenstemän erhålla de upplys ingar och den sakkännedem, som erfordrades för edömandet af en så omfattande fråga som den förearande; endast regenten vore van att se ensamt på et helas bästa; endast han kände förhållandena till tländska makter och kunde derefter afväga frågans trategiska sida, för hvars bedömande han hade tillång till honom omgifvande militärers råd och upp;sningar. Då tal. ansåg Stockholm vara den punkt, om ett möjligen blifvande anfall i främsta rummet omme att gälla, så vore det af största vigt, att tockholm, som tillika vore landets största stad och etydligaste handelsstad, blefve medelpunkten för jernanesystemet och att arbetena derifrån utginge, hvarmot det varit ett olyckligt misstag då man börjat ygga från vester till öster, ty Göteborg vore ej nåon strategiskt vigtig punkt och hade ej någon synerligt stor persontrafik. Göteborgsintresset hade edan fått nog, men vore ej belåtet förrän det geom vestra banans utsträckning till Örebro än yttergare finge frånrycka Stockholm en del af dess hanelsområde i Nerike och Westmanland. Hvad det ora ropet mot skuldsättningen anginge, hade det ej örsports förr än utskottsmajoriteten bestämt sig för! träckningen söder om Mälaren, hvilket beslut nu ore den egentliga orsaken till allt motståndet mot ernvägsanläggningarnes stora utsträckning, enär mottåndet afsåg uppskof med beslutet om den södra ller norra sträckningen, från HKvilket uppskof tal. ter på det bögsta afrådde. Sökande tal. derpå geom kalkyler visa den besparing för staten, som skulle nnatå oenam sntacanda af da af utskattot fArnaalamenat