FÖTT RESAS TIN I Te 1 sh just der man mest lånat till åtatsbanor hafva svåra foljder för finanserna mesi visat sig. Tal. öfvergick här till tillämpaoingen på vira egna förhållanden och isade, att vi icke borde fördjupa oss i staisskuid, men hellre, i föreniog med en upplåning i mindre skala, öra direkta uppoffringar för banornas åvägabringande. Det vore sant, att svatsiokomsterna växt betydligt under senaste årtionden; men det vore iikväl vågsdt att :eraf sluta till framtiden och påstå, att 110 mili unde lånas utan att föranleda öksd bessattning. Sycnerligen gladde devtalaren hvad han hört önans:inistern erkänna i fråga om jordbrukets tillväx:, emedan det förmodligen var försva gåogen detunder sidana förhållanden blifvit medgifvet, att landshöfdingarnes femårsberättelser icke äro i detta hänseade tillförlitliga. Han erkände sanningen, att civilisationen gått i jembredd med handelu, men erinrade, att dervid samverkande faktorer vari: vetenskap, konst, litteratur ete. Men bvad be yder välen uvarande iftande ekonomisk ställning annat, äv att iandet nu vid denna riksdag är i stånd till en stor anv strängning? Man borde likväl icke lita på, att det yckliga förbållandet skulls alltid fortfara, cch på hvad som au visade sig grucda så vidsträckta planer för framtiden. Om dessa planers ändamålsenlighet berde man framförallt vara öfveren:, innan maa asistälde dem tiil utförande. Här råder likväl änsvu mycken meningsolikhet om de lämpligaste vägsträck-ingaroe. Ännu tvistas till exempel lifligt om rät a öMäggningen af banorna i S.nåland, och iikaledes äro meningarne delade om antalet af banor. Vidare är nan icke öfverens om äntamäålsenligheten af den Ööreslagna vägen i Wermland, elier om vägarne till ch från Sala. För bedömaadet af dessa frågor forIras upplysningar, som saknas. Vidare hade man it planerna för banornas leduing omkring Mälaren för närvarande gifvit för stor utsträckning. Talaren ille gerna erkänna, att de östra provinserna halva tt behof af jernsvägar de också; men man borde cke, för att fytla detta behof, lägga jen vestra stambanan så, att den förryeker den naturliga gången af len norra mälaresidans rörelse. Framför komitevs örslag, ait lägga vägen norr om Mälaren, kunde alaren icke föredraga uiskottets söder om samma jö; ty han hade icke funnit några, på sakförhällanen grundade upplysningar, som gifva företrädet åt en södra vägen. De förnämsta skälen för densamma hade varit de allmänna, att banan blef kortare och kom längre från sjön. Med fördelen af kortheten afsågs aaturligtvis besparing af tid och besparing af kostsader. I fråga om skilnaden mellan dessa vägars olika kostnad saknade man fullständiga upplysninsar, enär undersökningar skett till bestämmande af vämde lutningar å södra linien, men icke motsva-ande ä den norra, hvilket för jemförelsen-vore nödigt. Tal. erinrade, att icke blott anläggningsutan ifven driftkostnuden ökar sig i ett visst förhållande vill lutningarne, och anförde att, om 3 eentner eokes itgå till att drifva en träng på en bana uian betydliga lutningar, så fordras mer än dubbelt eller 7 centner för stigningar af 1 på 100. I fråga om vägens läggande utmed Mälarens norra strand, ansåg tal. onödigt att upptaga till vederläggning påståendena derom, då desamma redan förut blifvit fullt tillbakavisade, såväl i afseende på uppgiften, att vägen skulle komma att gå utmed stranden, som i afseende på förmodandet, att det skulle vara ofördelaktigt, om en jernväg följde en befiatlig vattenled. Han ville likväl meddela hvad en fransk statshandling innehöll om det senare, och citerade några ord, hvarmed franska regeringen uttalat den bestämda på erfarenheten gruadade öfvertygelsen, att genom en jernväg utmed ett segelbart vatten gifves åt dessa båda kommunikationsmedel ömsesidig bjelp och befordran. Den enda giltiga principen för bestämmandet af jernvägars förläggning är, att de böra läggas der de behöfvas, och den redan befintliga trafiken på vägar och medelst ångbåtar äro de tecken, hvaraf man skall finna hvarest landet-har verkliga kommunikationsbehof. Och trafiken håde visat, att vägen borde läggas öfver slätten i riktningen åt öster och vester för att upphämta: trafiken fråa bibanorna, som böra genomgå det öfre landet, . hvilka, genom att söka sig upplagsplatser vid vissa städer utmed sjön, anvisat de hufvudpunkter, som vägen borde be röra. Genom utskottets förslag att föra vägen direkt på Sala och sedermera öfver bergen äfsågs naurligtvis den besparingen, att få ett stycke jernväg gemensamt för Norrland och Dalarne, men till hvilken punkt på Falu-Geflevägen man än vill föra vägen, så låtersig denna fördel vinna lika väl, om vägen, i stället att gå rakt på Sala, grenar sig från någon punkt längre i söder. Såsom den vigtigaste åtgärd, bland de beslut-som ov vore i fråga, uttalade hr Carlsson den åsigten, att manför det närvarande borde söka så mycket som möjligt genom vestra stambanans fortsättning framgå till Örebro, för att såmedelst närma östra och vestra Sverge till hvarandra. I fråga om banornas förening i Stockholm, trodde talaren det vara rättast, att banorna först läggas innan man vidtager samrmarbindningen, synnerligen som frågan om den lämpligaste bangården på norra sidan ännu är tvistig. Lämpligheten af bangårdens förläggande vid Klara sjö är nemligen ingaluada tillförlitligt utredd, enär dels en stor del af densamma skulle åstadkommas genom uifyllning i vatibet, och dels platsen företedde svårigheter för en i framtiden måbända beböflig utvidgning. Lämpligaste sättet att lösa frågan om plats för bangård i hufvudstaden ansåg talaren vara att, liksom i fråga om Göteborg och Malmö, öfverlemna saken att, efter kommunens hörande, afgöras af Kongl. Maj:t. Den af hr Erieson utkastade sammanbindningsplanen vore visserligen vacker och djerf, men ständerna borde ej nu uttala något omdöme deröfver, såsom utskottet föreslagit, utan öfverlemna det åt den riksdag, som kan komma att besluta anslag dertill, sedan närmare upplysningariinhemtats. Då det föreslagna systemet blifvit uppgjordt utan afseende på befintliga kommunikationsvägar och utan afseende på behöfliga bibanor samt utan någon föregående tillförlitlig statistisk utredning! af de olika orternas industri och rörelse, så skulle det vara oklokt att nu bestämma sig för detsamma. I stället borde man endast anvisa anslag till bestämda linier. Om man förhastade sig med bestämmandet af de stora hufvudbanorna, dessa statens framtida lifsådror, genom hvilka all rörelse såsom samhällskroppens närande blod skulle strömma, så skulle man löpa fara att förrycka den från dess naturliga vägar och verka mera förlamande än uppfriskande. Det var visserligen en saon och vacker tanka, som hr Gripenstedt efter den store -skalden anfört, att Sverge borde i det inre eröfra åter hvad det förlorat i det yttre. Men man borde taga sig till vara för att vid de inre sröfringarne falla i de fel, som visat sig i-de yttre. och ieke låta hänföra sig för långt. Det vore god stt bandla beslutsamt; men för att lyckas i denna eröfring fordrades det också, att man skulle tillvägagi betänksamt och med noga äktgifvande på de medel, som kunde ahvändas för det åsyftade ändamålet. Endast på det sättet kunde tån framgå säkert. Talaren slutade under lifliga bifallsrop af. en stor del af församlingen. (Foris.) Till H. H. prinsessan SOPHIA af Nassau Pr Se RA JOMER I 1 RE AN TES vär äng SÅ OA met ön Lä min Le weg sa CR oc RR JR DA te ES Vr JR ONA fr PETE