oförändrade, för så vidt och så länge sådant. vore FAFDEKES för 12408t. Han förMoOGEde Också) atv det äfr borom framlagda förslag icke skulle lägga Hinder itägen för lagens antagande från svensk sida. J. Krögnes: föteslog lagförslägöts läggande till handlingarne. . Redan genom 1827 års lag hade Stverge erHållit öfvervägande fördelar. Detta had: tillförae änsetts vara förhållandet och visade sig också med afseende: på den norska. industrien.: Af:de grenar af dennay hvilka före: 1827 blomstrat;-hade t.ex. glasoch papperstillverkningen under:konkörrensen med Svergegått betydligt tillba a: Den nu föreslagna lagen r edförde än större fara för fabriksverksamhöten i Norge, såväl som förde norska finanserna. De norska fabrikanterna hade långt flera svårigheter att Bbekamps, än de Svenska, hvåribland han villenämna de: högre arbetslönerna. Och ru skulle föreskrifterna ängående införseln och afyttrandet af svenska varor än ytterligare blöttställa dem för konkurrensen. Att införseln af yllevaror vore alldeles frigifven, medförde afvenledes faror, ty denna industrigren vore i Sverge betydlig, i Norge deremot i sit linda. -Kommissionen hade visserligen ansett faran vara mindre, enär Sverge hade så höga tullsatser, men för att nedsätta dessa behöfdes ieke någon lång tid. OchdåiS:erge måhända producerades mer af dessa varor, än landet sjelft behöfde, skulle Norge blifva den naturliga afsättningsorten; ty redan nu, då: half tullerlägges, infördes icke så obetydligt. Mot den medgifna transitorätten kunde han icke ha något väsentligt att invända, då den var naturlig. Men det kunde dock vara ganska billigt om en liten afgift vore bestämd, ty det vore endast Sverge, som skulle kunna begagna den, och då kömmunikationsanstalterng? förbättrades, kömrrnie rättigheten att allt mer och mer begagnas, och Norge derigenom utan ersättning få större utgift till tullbevakning. Det kunde väl medgifvas, att Norge finge ersättning i den större frakten för varorna, men fördelen deraf upphäfdes till en del derigenom, att de norska handlande ofix skulle gå miste om denl handelsförtjebstde: nu -hafva på åtskilliga utländska Vväror, som de åfsätta till svenska. Talaren trodde också, att man; genom att gifva beslutet om dessa : tullafgifter form af lag, trädde grundlagens 75 för hära, och den omständigbeten, att mån 1827 Kade gjort sammaledes, vore intet skäl att nu göra så om igen, sedan-man blifvit uppmärksam på det felaktiga deri. Deremot. ville han rösta för det af Boye framlagda förslag. Öfver den med hänseende -till..den vidare transporten af svenska varor utaf dennorska Höjesterets antagna tolkning af mellanrikslagen hade klagomål förts i långliga tider, och det med fullt fog, nemligen hvad beträffade de norra orterna. För den händelse lagförslaget förkastades, ville han förbehälla sig rätt att föreslå upphöjandet till lag af Boyes förslag. Att den kongl. propositionen ver behandlad och antagen i Sverge, borde visserligen tillmätas någön vigt, ty äfven talaren var af den tanke, att man, Så vit möjligt, börde gå svenskarne till mötes: Men norrmännen borde dock icke af denna anledning åsidosätta sitt-eget intresse, icke uppgifva hvarje sjelfständigt folks rätt att i ekonomisht och finansielt hänseende rå sig sjelft. Svenskarhe hade, såsom sagdt, år 1827 fått fördelar nog öfver Norge, och han ville icke vara med om att gifva dem ännu flera. Dessutom ginge deras fordringar allt längre och längre, och de ginge i riktningen af en tullförening, något hvärpå det vore omöjligt för norrmännen att ingå, såväl på grund af deras stätsförfatthing som på grund af deras beskattningssystem: och landets industriella ståndpunkt i förhållande till Sverge. A. Schweigaard påminde om, att förkastandet af förevarande förslag vöre detsamma sönvatt behålla 1827 års lag. Man borde derföre väl öfvervågt som det gamla eller det nya vore att föredraga. Det ganila hade fråmkallat svåra klagomål i flera riktningar och synnerligast med hänseende till sockret, emedan den derom gällande bestämmelsen blottstälde en af Norjes hufvudsakliga inkomstkällor. Denna svårighet vore genom den nya lagen undanröjd. Likaså den menliga bestämmelsen, att naturaliserade norska fartyg i Sverge icke åtnjöto enahanda rättigheter med ursprungligen norska: Derjerite vore transitorätten bragt i öfverensstämmelse. med det: allmänna euro peiska systemet. Tillförene: hadedet varit Norge, som för införseln af mindre skrymmande men värjefulla varor om vintern hade önskat begagna dön. Vid det tillfället (1841) hade dock Sverge icke kunnat ingå derpå, emedan det icke en gång tillät varor föras oförtullade inhemska städer emellan. Efter ångbåtsfartens nuvarande utveckling vär frågan icke längre af intresse för Norge. Deremot är transitorätten nu vigtig för Sverge, bland annat derföre att detta lsnd infört samma föreskrift, som Norgeen längre tid haft beträffande försändelsen af oförtulläde varor inne i landet. Att medgifva en sådan rättighet, ansågs i allmänbet för en fördel för det land, genom hvilket varorna fördes; såsom exempel härpå anförde tal. Frackrikes förhållande till Schweiz. En förbättring, synnerligast gagnelig för norra delen af landet, vore det äfven, att landväga införda svenska varor, enligt den nya lagen, kunna, utan att förtullas, vidare föras till sjös inom Norge, men att, såsom en föregående talare, lägga så mycken vigt härpå, att man skulle hålla fast vid denna punkt och afstå ifrån sockerfrågan, förekom honom minst sagdt besynnerligt. Den nya bestämmelsen om förtullning af svenskt jern kunde enligt hans åsigt icke verka skadligt för våra jernverk, emedan de båda slagen af jernp, i följd af deras beskaffenhet, icke kunde komma i någon särdeles konkurrens med hvarandra. Att yllevaror blifvit satta vid-sidan af linnevaror, det vill sägabefriade från tullafgift, gick enligt hans tanke icke an att göra till någon hufvudsak. Det var visserligen den allmänna åsigten, att ylleväfnadsindustrien var den svagaste punkten i hela den svenska industrien, och att i följd deraf tullfriheten svårligen skulle komma att verka skadligt. Man behöfde ej b fara någon könkurrens mellan svenska och norska ylleväfoadsfabriker, men väl mellan husfliten och fabrikerna inbördes; men på detta. förhållatide komme den. nya tullbestämmelsen ej att utöfva något inflytande. Man hade äfven talat om beslutets förm och sagt, att man år 1827 hade begått ett misstag. genom att utfärda detsamma såsom lag; men häruti kunde han icke instämma. Hufvudbeståndsdelarae i detta utkast, och i synnerhet allt som vidkommer kontrollen, . straffbestämmelserna 0. s...v,, kunde endast gifvas i form af lag. . Det måste således vara de föreslagna nedsättningarne i tullen, som skulle. strida mot grundlagens :75, men detta förhåller sig icke så, ty derföre att en skat-ebörda icke gäller längre än tre år, är det icke gifvet att samma förhållande eger rum med en skattenedsättning. Och lika litet som det finnes något ord härom i grundlagen, lika litet har stcrthinget någonsin antagit en sådan tolkning. Det har således i lagform varit medgifvet skattebefrielse och skattenedsättning så väl för delar af landet, som för klasser af folket, och detta för en uttryckligen näm4 längre tid än tre år. . Genom jernbanslagen är bestämdt, att skattefrihet genom . kontrakt kan medgifvas, icke blott för. tre år, utan för en tid af ända till hundra år. Också i fråga om främlingar är förhållandet enahanda. De handelsoch sjfartstraktater, som afslutas med andra makter, och hvilkas väsentliga innehåll just angå sådana lättnader, afslutas vanligtvis på flera år, utan att det hittills fallit någon in att tro, att sådant skulle vara grundlagsvidrigt. Storthinget afsuer väl icke dylika traktater, men. det ratificerar dem dock. Grundlagens ,7t har således visserligen icke menat mera än den uttryckt, nemligen att skattebördan efter tre år upphör, så vidt ej påbudet förnyas; på skattenedsättningar har den icke tänkt. Grunden till bestämmelsen uti S 75 är endast och allenast den, att regeringen icke skall kunna utkräfva och använda någon afgifi utan storthingets uttryckliga godkännande. (Forts.) AS RA NE te fr rt Bref från Unsala.