Aftonbladet – 28 maj 1857, sida 3

lande lagstiftning, utan det ringaste angifvande af, i hvilken Hilipleg denna förändring skall ega rum. Så naket och obestämdt framstäld, som denna önskan bär vore, kunde den från norsk sida endass uppfattassåsom ett missnöje med sjeliva den emellan: Sverge och Norge i detta hänseende på reciproka grunderafslutade konventionen. Om denna upphäfdes och det förnäållande åter inträdde, som egde rum före dess afslutande, så skulle sådant visserligen icke tiliskynda hvarkeno svenska stäten elier de svenska komwnner, från hvilka arbetare utvandra till Norge, några fördelar, utsn låvgt större olägenheter; -Talaren önskade derföre, att orden intill dess en mera tillfredsställande lagstiftnisg kunde vinnas, såsom. otydligs och obehöfliga, skulle ur beslutet utgå. — Grefve Piaten aumärkte, att det väl kunde synas, som afdelninsens beslut ionebur: en motsägelse, men att det dock icke vore så. Afdelningen hade nemligen icke kuoat förnska, att lagstiftningen i detta fall vore gruaodad på full reciprocitet, men af de upplysningar, som blifvit lemnade, hade det blifvit klart att den till följd af de olika förhållandena blefve mera betungande för Sverge än för Norge. Det vore nemliger 0 betydlig skilnad mellan kostnaden för en sjuk sersons underhåll i Sverge och i Norge. I Norge oetalas för hvarje på Jasaretten intagen person; i Sverge lemnas dylik sjukvård vanligen gratis 3. 8. v. Afdelningen ansåg sig derföre böra ut rycka, att ett för särskilta kommuner i Sverge ofta mycket tryckande missförhållande eger rum. hvilket regeriogen bör söka att få afhulpet Kammarrättsrådet Kinmansson utvecklade, liksom på örmiddagen, flera af de Olägenheter, som författninsen medförde för svenska fattigvårdssamhällen, och irmenade, att den äfven i uppställning vore bristillig och otydlig. Generaldirektören Stråle yttrade sig i samma riktning och ansåg, att då fattigvårdslasacne äro så olika hvarandra i Sverge och Norge, dä 1semligen i det förra landet endast behöfves 6 mävaders, i det senxare 3 års vistelse å samma ort, för att erhålla rätt till sjukvård och fattigunderstöd, så sunde förhållandet icke med rätta kallas reciprokt, hvarföre talaren, föreslog, att den första delen afaflelninzens begiut, hvilken innebåller erkännandet, at: lagen är grundad på lika skyldigheter och rätiigheer, skulle alldeles utgå. Friherre A. C. Raab föreslog, att beslutet skulle få följdnde lydelse: Som förordningen af den 15 Febr. 1855 visat sig i tillämpaingen särdeles tryckande för enskilta fattigvårdssam hällen, anser mötet önskvärdt, att svenska statsverket nåtte, intill dess en billig ändring tilläfventyrs vinnes i denna förordning, gälda de ersättningsanspråk, som från norska sidan göras för vården om fattiga svenskar. Notarien C. E. Ljungberg: Man kan ha full rätt att actrycka den opinionen emot en internationel lagstiftning, att den, ehuru grundad på full reciprocitet, kan vara mera ogynsam för den ena parten. Så har t.ex. handels-: och sjöfartstraktaten emellan Portugal och England,eburu fullkomligt reciprok, bragt det förra landet nära sin undergång i ekonomiskt hänseende. Talaren kunde likväl ej annat än ostämma i magister Sohlmans åsigt, att afdelninzens utlåtande torde förekomma ailtför ovestämdt och mindre tillräckligt motiveradt, och anmärkte, ati enligt hans tanke-en ganska väsentlig bestärkmelse saknas uti den ifrågavarande författningen, nemliZen den, huru lång tid svensk eller horsk man skall ha vistats i det främmandet landet för att kunna görs anspråk på understöd defstädes och sålunda ha för verkat rättigheten till fattigbjelp från det andra riket. Tullförvaltaren Ahlsell föreslog att den ihskränkning skulle göras i afseende på från svenska statsverket utgående ersättningar åt kommunerna, att sådana skulle ske ecdast då den understödde personens vistande i Norge räckt utöfver sex månader. — Statsrådet Leg? uttalade i ett längre föredrag, i likLet med hvad på förmiddagen skett inom första afdelningen, sin ledsnad öfver de klagomål och den ovilja, som i Svereg försports till följd af de olägenheter några svenska kommuner rönt af den internationeila lagstiftningen i detta fall, och utredde, huru detta alls icke hade sin grund i någon oginhet från norska kommuners eller någon bristande uppmärksamhet från norska myndigheters sida, utan helt naturligt berodde på de olika förhållandena i e båda länderna. Sjelfvaå den summa, hvartill de ifrågavarande för de enskilta kommunerna känbara ersättningarne uppgått, vore i sjelfva verket en bagate:l och talaren skulle för sin del icke ha det ringaste emot om den kunde utgå helt och hållet ur norska statskassan. I hvad på honom ankomme ville han arbeta för att behöfliga förändringar i lagstiftoingen, till undvikande af de ifrågavarande olägenheterna, från norska sidan kunde komma att vidtagas. — Expeditionssekreteraren Brandel omnämde att förbållandet mellan de ersättningar, som från svensk sida utbetalas till Norge förhåller sig till dem; som från Norge utgå till Sverge, ungefär som 90 speciedaler till 5 rdr rmt, Mag. Hedlund anmärkte, med anledning af statsrådet Langes yttrande, att årliga ersättningssummans större eler minIrd betydenhet icke vore hufvudssken, utan att man förnämligast afsåge att undanrödja ett förhå:lande af orättvisa och obillighet. Kunde ej rätt fatta den sraonlagenhet, som enligt mag. Sohlmans åsigt bor de hindra mötet att u:tala en önskan om en föråcdring i norska lagstiftningen. — Rektor Svedbom fastade uppmärksamheten derpå, att den uttalade önskan om en mera tillfredsställande lagstiftning i detta hänseende ails icke till följd af beslutets ordalydelse pbehöfde anses riktad till den norska regeringen, och it om den så skulle kunna tydas, den äfven i så dant fall icke kunde anses ohemnl. — Mag. Sohlmar yttrade, att de af expedilioussekreteraren Brände omnämda sifferförhållandena vore helt naturliga, då en stor mängd fat iga svenska arbetare söka arbetsförtjenst i Norge, men få norrmän komma till Sverge. Talaren hade gjort sin invändning emot ordalagen i afdelningen: beslut, icke, såsom mag. Hedlund itycktes tro, ur en öfverdrifven grannlagenhets. utan ur logikens och ändamå!senhghetens synpunkt. Så som beslutet. nu vore uppstäldt, finge man ingen ledning för att bedöma hvad mötet afsåge med en mera tillfredsställande lagstiftning, utan måste: tro, ait dermed menades en ny konvention emelian de båda rikena, som icke vore grundad på lika rättig beter och skyldigheter, eller också deras ställande på fullkomligt främmande fots-till hvarandra, Det vore: emellertid naturligt, att talaren, efter att ha hörtenledamot af norska regeringen uttala sig så som -nyss skett, icke vidare yrkade proposition på sitt ändringsförslag. Biskop AgardA lemnade några upplysningar om de svåra bördor och olägenheter, somåtskilliga kommuner i Wermland; fått vidkännas till följd af den nuvarande lagstiftningen i ämnet, — Se grefve Frölich yttrat några ord på ktidan om saken, och detta ster framkallat några andra yttranden och anmärkaingar, förklarades diskussionen slutad, och afdelningens förslag blef antaget, dock så, att dess inleduingsstrof skulle erhålla följande förändrade redaktion: Ehuru afdelningen ansett sig böra med ja besvara. den framstälda frågan, om författningen är rundad på lika rättigheter och skyldigheter de bå:s rikena emellan, så kan den dock icke för sig dölja, eten nå Mag. Sohlman redogjorde derefter, såsom föredragande för andra afdelningen, för den diskussion, som der egt rum öfver den sista bland afdelningens frågor, rörande medlen att väcka arbetsklassens förtroende för pensionsanstalter, sjukhjelpsföreningar 0. s. vs. Mötet godkände afdelningens tanke, för hvilken vi i gårdagsbladet utförligare redogjort.