föräldrarnes frånvaro vid arbetet hade hvar sitt bestämda åliggande, fyraåringen att passa på en grind och efterse ettåriögen, sexåringen att vakta en ko, som betade på åkerrenen, men icke fick begifva sig upp i sädesfältet; och tioåringen, somi skolan mottog undervisning. Grefve Rudenskjöld instämde der jemte fullkomligt i rektor Svedboms åsigt om jordbruksarbetets företräde för de fattiga barneny men sbsåg ida om landibruisfattigskolor efter det af hr Ssedbom anförda systemet ännu vara mera en framtidstänka än låta genast realisera sig. Synnerligen ville talaren fåsta vppmärksamheten på nödvävdigheten att sådana barn, som utackorderas af barmhertighet, må från den späda åldern lära att vara fattiga och icke vänjas vid en mängd behof, till hvilkas fyllande derss ställning iciv medgifver tillgångar, hvarföre man företråd.svis borde åt dem söka fattiga hem. — Borgmästaren Wahrenberg redogjorde för sin mångåriga eriarenhet från Gefle. Predikanten Sellman, som äfven uttalade sig för utackorderingarnes företräde, upplyste, att vid Stockholms stads uppfostringsinrättnior för vanvårdade barn hade erfarenheten ådagalaxt, att i samma mån .orättningen förlorat sin likhet med ett fängelse och barnen fått åtnjuta ea viss fribet, i samma mån bade de äfven blifvit sedligare och bättre. Förordade utackordering. Kammarherren Skiöldebrand icstämde med grefve Rudenskjöld. Angående de af rek or Svedbom anörda jordbruksfaitigskolorna i Schwe.z upplyste tal., att ban usder ett 3 årigt vistanle i Schweiz egna: uppmärksamhet åt dessa inrättning:r och dergid gewm ytirande af deras egna föreståndare erfarit, at man funnit dem olämpliga. Man saknade hos dem lltför mycket egenskapen af ett hem och ewt famil jetif. Grefve Hamilton erinrade, att han icke i nåot annat afseende åberopat anstalten i Kaiserswer:b som i förevarande fall lämplig att tagas tul efterföljd, än i afseende på dess sätt att bilia ett slags familjelif inom anstalten. Assessor 7örneman yttrade sig instämmande med grefve Hamiiton. Rektor Svedbom upplyste, i anledning af den erfarenhet kammarherre Skjöldebrand åberopat om de schweiziska landtbruksfattigskolorna, att äfven ha: hade under resor i Schweiz både besökt sådana an stalter, af hvilka tvenne uttryckligen nämdes, och inhämtat såväl föreståndarnes som andra sakkuaniga personers omdömen om dem, samt dervid erfarit alldeles motsatsen af hvad hr kammarherrn nyss anfört. Sedan diskussionen förklarats slutad, antogs på framstäld proposition, enligt hvad redan i gårdagsbladet blifvit nämdt, såsom uttryck af afdelningens semensamma tanke så väl ofvannämde af grefve Ha: milton framstälda förslag, som nedanstående tillägg tertill, enligt förslag af rektor Svedbom, med hvilken grefve Rudenskjöld förenat sig: Der val kan egs rum, är utackordering på landet, der tillfälle till tidigt öfvande i jordbruksärbete kan. beredas, i allmänhet att föredraga framför utackordering i städerna; och barnhuset bör för hvarje barn blott besraktas såsom en öfvergående nödhjelp att begagoas uader tiden till dess pwssande utackordering kan erhållas.p Då derefter sjunde frågan, angående bestämmelserna i kongl. förordningen af den 15 Februari 1855 rörande ömsesidiga ersättoingar emellan Sverge och Norge för understöd lemnadt åt bahöfvande från ettdera riket, företogs, uppträdde först. Grefve v. Platen. Ansåg förordningen grundad på fuilxomlig reciprocitet; men medgaf tillika, att de svenska kommuner, som mest träffas af den stadgade ersättningsskyldigheten, lida en känbar turga, som det vore öuskligt att man kuude lätta. Att för närvarande uttala någon opinion om förändring af författniogen ansåg talaren oli pligt, och trodde det vara bäst, att afdelningen uttryckte en önskan, att regeringen måtte vidtaga någun åtgärd ledande derhän, stt de svenska kommuner, som alltför mycket betunsas af ersättningarne till Norge, måtte af staten erhålla någon lättnad. I hufvudsakligen samma syfte talate sedan grefve Anckarsvärd, kapten H. Hjärne och rådHan Weser. — Kammarrättsrådet Kinmansson förenade g äfven med grefve von Ilaten; men ansåg likväl rfattnningen i vissa delar ofullständig och otydlig, hvarjerite han meddelad? upplysningar om förekomna mål rörande sådav: ersättningar. Statsrådet Lange såg förordningen vara grundad på reciprocitet de båda rikena emellan, och ville begagna tillfället att fritaga sina landsmän från misstankan att ha behandlat svenskar på annat sätt ån norrmän. Han undrade icke på att dessa ersättvingar väckt missnöje i Sverge, enär ostridigt svenskarne fått vidkännas vida större utgifter i detta fall än norrmännen. Men detta härleder sig dels deraf, att vida flere svenskar sökte arbetsförstjenst i Norge än norrmän i Sverge, dels deraf att priserna för uppehälle, sjukvård m. m. voro vida högre der ån här, dels ock deraf att ingen i Norge, vare sig norrman eller svensk, får understöd af det distrikt, der han vistas, med mindre ban der uppehåilit sig i tre år. Emellertid borde man icke förbise, att svenskarne, i fråga om fattigvård och sjukvård, i Norge behandlas på fullkomligt samma sätt som norrmän. Hr Lauge ville ingalunda bestrida, att vissa kommuner i Sverge måste genom dessa ersättuingar blifva svårt betungade, och önskade att sådant måtte kunna afhjelpas, hvartill han för sin del ville efter förmåga mÅedverka, samt instämde för öfrigt i de åsigter grefve von Piaten utialat. — Grefve Liljencrants visade buru dessa ersättningar blifva mera betungande för Sverge än för Norge, och ansåg detta föranledas tili en god del deraf, att i Sverge den fatuige, som blir sjuk, i nödfall får sjukvård gratis, under det att i Norge sjukvården måste betalas. Jemte det talaren hufvudsakligen instämde. med, grefve von Platen uti bans åsigt, att den ena staten borde vidkännas ut vifterna för fattigunderstöd lsmnadt åt individer från det andra landet, ansåg han likväl, att sjukvården i båda länderna borde lemnas kostnadsfritt. Grefve Frölich yttrade sig äfven om orsakerna till svenskarnes större utgifter tillsådana ersättningar, och trodde, att mötet borde uttala en önskan att tillförlitliga statistiska upplysningar om de ömsesidiga ersättningarnes beskaffenhet och belopp blefve anskaffade och offentliggjorda, för att tjena till, ledning för omdömet, om någon förändring af författningen borde ske. För öfrigt ansåg grefve Frölich, att om Norge har fördel genom att: draga till sig arbetskrafter från Sverge, så bör det ock vidkännas de olägenheter, som alltid -måste uppkomma af en:större lös arbetspersonal, Hr Lallerstedt ansåg, att vid denna punkt borde afdelningen svara obetingadt ja på frågan, om författningen är grundad på lika skyldigheter och rättigheter för båda rikena, och. nej på frågan om den lemnar åt ettdera riket fördel på det andras bekostnad och dess omarbetande af sådan anledning bör sökas. För öfrigt erinrade talaren, att fullkomlig likbet icke kan i åstadkommas: ens mellan olika orter inom riket, hvarefter ban redogjorde för ekono miutskottets behandling, af motioner väckta i detta ämne. Sedan grefve Anckarsvärd anmärkt, att en persons sjukvård i Norge stiger till öfver 26.rår bko i månaden, då betalningen på serafimerlasarettet i Stockholm blott utgör. 7. rär.24 sk..bko för samma tid, .stannade-afdelvingen vid beslutet. att. anse. författningen grundad på lika skyldigheter och rättigheter mellan, båda rikena, och att uttala den önskan, att regeringen måtte vidtaga någon åtgärd ledande derhän, att de svenska kommuner, som alltför mycket betungas af ersättoviogarne till Norge, måtte af staten erhålla någon lättnad, ; —— ALLMÄN SAMMANKOMST. I går kl. ö e. m. Ordförande: grefve von Platen. Förhandlingarne öppnades med en af doktor Dickme Rn Af NA RE a En ls sr Ule MA Tr BAR rr RER AR RR JE RE EE RR SE ot Pling än fö rek JE JR a) Tf Hok fö