Aftonbladet – 26 maj 1857, sida 2

fför beredande af förändrade organisationer ect regleringar. Men äfven der återstå ännu skol frågorna, skjutsfrågan, hemmansklyfningsfrå fgan, skogshushällningsfrågan. deti man änn icke ens fätt emottaga Kongl. Maj:ts proposi!ion frågan om kommunallagstiftningen m. m. Läg Å ser man härtill, stt de flesta af de-från Kongl Maj:t aflitoa åttationio propositioser ännu icke äro af utskotten besvarade, och att rikets stän. der ännu icke fått sig ineddelade de redan trontalet utiöfvade proposi:ionerna, hvarken om religiossfrihsten, elier om qvinnans myndighet, elier om ett nytt statsdepartement, hvilke säkert komma att föranleda många och lång variga tvister; att konstitutionsutskotiet har at handlägga en mängd högst vigtiga motione om grundlagsförändringar, samt slutligen at de faansiellå och statslånsfrågorna i närva rande stund befinna sig uti ett fullkomlig embryoniskt tillstånd, dervid missräkningar upptäckts här och hvar både i de kongl. pro positionerna, statsutskottets betänkande och niksgäldskoniorets kalkyler, så kan man upp: riktigt säga, att vi med våra åbäkliga former pch senfärdigheten och omvägarne både hos regering och ständer befinna oss i en laby rint, utu: bvilken man knapt ser någon daser att hitta. Men, frågar man sig, hvad kan då väl vara orsaken till bela denna villervalla, den tröghet och lojbet, som i så många hänseenden sifvit sig tillkänna i afseende på frågor, hvilka elj:st pläga behaud!as med ett bide stort och varmt iotresse? Arbeta icke utskotten lika flitigt som tiilförne? Utan tvifvel kan letta åtminstone sägas om statsutskottet, som haft sammanträden föroch eftermiddagar och ler vissa ledamöter arbeta som riktiga slafvar. Åro utsk ttens kanslier sämre organise rade nu än vid de förflutna riksdagarne? Icke heller detta tro vi vara händelsen, med unlantag möjligen för konstitutionsutskottet, sedan det förlorade hr Södergren sisom sekreterare. Hvar skall man då söka anledningen? Det låter kanske som en paradox, men vi föreställa oss, att i första rummet den bör sö sas i den ställning jernvägsfrågan ända från riksdagens början erhållit, till följd af regeringens proposition rörande detta ämne, och de friga, för att icke säga fanatiska ansträngningar, som göras för att genomdrifva de Ericsonska s. k. systemet, Denna fråga synes nemligen hafva äfven i alla andra ämnen vändt upp och ned på både opinioner och perso ner. Man har nästan hvarken talat, tänkt eller drömt om annat än jernvägar och deras riktning. Förut städse sjelfständiga represencanter bafva derigenom kommit i de mestinvecklade förbållanden, och i sin hetsiga ifver stt få jernvägen i den riktniag, som de trott zagna dem eller; deras kommitienter, snart sagdt glömt alit annat eller åtminstone ansett det som småsak. Vidare har den stora löneförhöjaingsfrågan och den förvända och tidsödande behand ling, som denna, äfven till följd af regeringens proposition, i statsurskottet erhållit, förbryllat hufvudena och alit för mycket frestat den oberoende karakteren bos representanterna Denna friga har äfven ledt till lika ändlösa som fruktlösa debatter inom statsutskottet der: genom att minoriteten, ehuru slagen i hvar vo :ering, likväl nästa ögonblick stått upprätt fö; att byta ord med sina motståndare och lida ett nytt nederlag, i stället att åtnöja sig med väl grundade reservationer och spara sina krafter till debatten inom riksståndea. Slutligen synes lusten att bålla tal i en fruktansvärd grad ha tilltagit vid denna riksdag, icke blott på riddarhuset och i de öfriga riksstånden, utan äfven utom dessa. Således ha ie respektive riksdagspartierna organiserat en skilta små sällskaper för talöfningar. Dessa samlade sig först hos än den ene, äa den ndre förmente partichefen, men sedan skil de de sig åt i middagssällskaper på måndasar, tisdagar, fredagar etc., på Phoenix, hos m!l Hällström o. s. v. Troligen fortsättas de under ommaren i någon ännu mera inbjudande loksl på Djurgården, ä Blå Porten eller Hasselbacken. Jammanhållningen består der i gemensamh-en vid det goda middagsbordet. Det politi ka ändamålet är att på efsermiddagenm hå!la tal. Att sådant, ehuru angenämt och någor ång nyttgt det kan vara, likväl alltid bort tager en dyrbar tid, lärer icke kunna bestridas. varföre man utan öfverdrift kan säga, att dessa iebatterande middagssällskaper äfven i sin mår vidrega till förlängning af riksdagen, helst di ingalunda utes!uta n mängd andra kalaser, gom under tiksdagarne göras för och af riksdagsnän — för att ej tala om talmännens representationsmiddagar, middagar för utskottens ordförande, afdelningarnes ordförande, ståndsoch utskottskanslierna etc. etc. Lägger mar illsammans allt detta, så skall man säkert få nn ganska dryg summa af förlorad tid oct wrbetskraft, oberäknadt de odrägligt tunye ormer, som äro en följd af det olycklig: st ndsmaskineriet.