Aftonbladet – 20 maj 1857, sida 2

rykte hade endast talat om anbud af ett lån å 20 mil!ioner al pari mot 4, procents ränta och 2 till 3 procents provision, utan att rågra and:a betungande, än mindre förnärmande vilkor dittills hade uppgifvits. Först dagen derefter, eller i fredags, in!emnades till finansdepartementet det anbud, som regeringen genast uti en samma dag hållen konselj beslöt att meddela ständerna, och som var åtföljdt af en hel mängd andra vilkor och förbehåll, om hvilkas tillvaro man aldrig förut hört talas. Att vår på förband uttryckta förmodan om ett förestående meddelande från regeringen i ämnet under sådana omständigheter skulle hafva inneburit eller rimligtvis kunna innebära något på förhand utiryckt gillande af ett sådant medJelande, buru än vilkoren i öfrigt blefve beskaffade, lärer lika litet ha kunnat falla våra läsare in, som det någonsin ingått i vår tanke eller i våra ord. Det officie!la bladet frågar nu: hvad annat borde eller kunde väl regeringen göra, än hvad bon gjort? Vi ba redan i förgår, och just uti den af Posttidningen klandrade artikeln, för vår del tydligt nog besvarat denn fråga, då vi sagt, att regeringen hade bort genast tilbakavisa ovärdiga vilkor. Och att åtminstone eft sådant, som äfven blifvit af oss uppgifvet, fans bland de af lånbjudarena gjorda förbehållen. har icke blifvit af Pos tidningen motsagdt. Då det är utom allt tvifvel, att muntliga underhandlingar i flera dagar hade egt rum, innan det skriftliga an! udet inlemnades, hvilket derpå genast öfverlemnades till ständerna med en sådan brådska, att man icke å någondera sidan ens gaf sig tid att öfversätta bamburgarnes vilkor på svenska, så förefa!ler det oss i sanning alideles obegripligt, bvarföre icke hr finansministern på förhand gjort underhandlaren uppmärksam derpå, at: ett så beskffadt förbehåll, som det af oss påpekade, aldrig kunde komma att antagss, samt rent ut förklarat, att regeringen icke kunde åtaga sig en så beskaffad framställning till ständerna. Förbehållet hade ock i sådant fall säkerligen uteblifvit, såsom man kan sluta deraf, att det redan nu blifvit modifieradt, sedan nemligen underbandlaren erfarit, med hvilken ovilja det bl:fvit upptaget b de inom statsutsko:tet. och bland ful:mäktige i rikegäldskontoret. Frågan om vi också skulle ha förordat ett läggande ad acta af en gjord framställning, hvarom ständerna egde att besluta, äfven om den angått en sak, som legat oss sjelfve mera om bjertat, besvara vi obetingadt med ja, i fall framställning i en sådan sak någonsin skulle ske i en sådan form eller under så dana vilkor, som vore kränkande för rikets värdighet eller hotande för dess trygghet. Men, fråg:s det vidare, anser man då, att regeringen genom handlingarnes öfverlemnande gifvit ett slags förord åt det gjorda anbudet? Ja, visserligen. Åtminstone bör man kunna anse, att regeringen härigenom gifvit tillkänna, att hon icke för sin del skulle finna statens värdighet förnärmad eller dess trygghet botad genom de föreslagna vilkorens antagande. Eller hvarföre bar bon eljest sjelf åtagit sig att stå fadder åt anbudet hos ständerna? Kunde hon icke ha hänvisat lånebjudaren att vända sig raka vägen till fullmäktige i rikrgäldskontoret? Och när hon dock beslöt sig att sj:lf frambära anbudet til: ständerna, hvarföre förteg hon i sin skrifvelse det betänkligaste vilkoret? Eller månne regeringen skulle anse sig förpliktad att blott helt passivt till ständerna befordra hvilket anbud som helst, som i dylika ämnen kunde komma att till henne ingifvas? Antag t.ex. att det fölle en bankir i Petersburg in att erbjuda oss ett lån på några millioner till ännu lindrigare ränta och mot billigare provision, än de nu af hamburgarne föreslagna, men med föreläggande af blott åtta dagars betänketid och med det lilla förbehåll att Sverge skulle lemna långitvaren sin flotta och sina fästningar i pant, och derjemte att detta vilkor tills vidare skulle hållas så bemligt som möjligt — månne regeringen äfven då skulle anse sig böra helt passivt genom ett enkelt missiv meddela ständerna det gjorda anbudet för den åtgörd, hvartill rikets ständer må finna dettamma föranleda, ssmt uti sin öppna skrifvelse endast omtala den lindriga räntan och den billiga provisionen med föriigande af det kränkande förbehållet? Månne Posttidningen äfven då skulle urskulda regeringen med den anmärkningen, att ingenting hindrade att ju ett förslag kunde jemkas och förändras? Det torde tillåtas oss att tvifla de på utan äfventyr att ens af författaren i Posttidningen blifva motsagda. ji Slutligen då det officiella bladet söker förklaringen till vårt ogitlande uti det antagandet, att vi skulle vara afgjorda motståndare till jernvägsfrågan öfverhutvud, så få vi på det bestämdaste bestrida detta, så vidt med jeravägsfrågan öfverhufvud företis, icke regeringens beklagligtvis alltför lösligt framka. stade proposition i ämnet, utan den stora frågan om vårt lands förseende med detta vigtiga civilisationsmedel på det sätt, som efter noggranna undersökningar och mogen pröfning må befinnas både bäst befordra landets törkofran genom oulirgens tillväxt och betrygga vårt försvar. Men att hvarken regeringens proposition eller statsutskottes dermed i hufvudsaken öfverensstämmande förslag tillfredsställer denna väsentliga fordran, tro vi oss längesedan ha till fyllest ådagalagt, — K. M:t har, enligt Posttidningen, under den 12 dennes utnämt vid lifgardet till häst: till regementsqvartermästare, ryt: mästaren m.m. friherre G. O. Peyron; till löjtnant, under