BLANDADE ÄMNEN. En strandning. Fyens Stiftstidende inehåller följande skildring af en strandning i Stora Bält: Galeasen Emanuel klarerade den 22 April Nyborg och seglade norrut på Bältet, för att derefter styra kurs på Göteborg, då en ostlig storm åtföljd af snöbyar med sådan våldsamhet öfverföll den under Selands kust utanför Asoäs, att då ankaret fick fäste ankarkettingen sprang. Skutan hölls då så nära upp mot vinden som möjligt, men drefs dock allt mer och mer öfver emot Hindsholms kust, der galeasen strandade kl. 5 på morgonen den 23; ty då skepperen såg, att han icke kunde klarera landet, ville han föra faleasen så långt in som möjligt, hvilket dock ej lyckades, emedan den strax stötte på det yttre sandrefvet inemot två kabellängder från land. Den stora båten var redan sönderslagen, och jullen fick ett håll i botinen genom en stöt af roret, som :f grundet lyftades i vädret; ty så snart galeasen stötte på, drefso vågorna akterstäfven närmare mot land. Då båtarne voro obrukbara och ingen af besättnin gen (6man) kunde simma, beslöto de under förhoppving om räddning från land att surra sig fast, för att ej af störtsjöarne kastas öfver bord. De utsigo härtill bakstammen, som något höjde sig öfver vattenytan, likväl ej mera, än att skepparen och styrmannen, som suto i kajutkappen och der surrade sig fast, suto i vattnet till högt upp på veka lifvet. Så stark var kölden, så utmattade och svaga menniskorna, att de a!la, endast med undantag af styrmannen, efter tre timmars förlopp voro döda. Stwyrmannen satt bland de döda och var vittne till huru först fiograrne, sedan händerna och armarne på hvars kamrater blefvo hvita och svullnade, hvarefter de: snart var förbi med dem. Kocken, Frans Nielsez från Koppel, som pvyligen var konfirmerad, och has brionande längtan till sjön omsider besegrat föräldrarnes motstånd — de hade redan förut förlorat er son på hafvet — var den ende, som gret och klagade öfver, att han skulle mista sitt unga lif. De öfrige buro sitt öde som män, oaktadt ingen af de tre matroserna ännu hade fylt 20 är. Skepparen, H. J. Jardin, var den siste som dog; han var i sin kraftigaste ålder, 40 år, men led af andtäppa och var genomkyld af nattens köld, emedan han stadigt stått vid roret, hvaremot styrmannen oupphörligt varit i rörelse, hvilket han också tillskrifver sin räddning. Skakad af det förfärliga skådespelet och i synnerhet gripen af sin gamle vän skepparens död samt utmattad af ansträngning, sjönk han ien dödsIk dvala, hvarur han först vid dager uppvaknade; ban fick då se folk på stranden, som vinkade åt honom. Det var honom emellertid icke möjligt ati strax besvara deras vinkande, ty det var med hovom som med de skendöde, hvilka icke kunna röra en lem eller gifva ett tecken, som skulle kunna rädd: deras lif. Småningom återvann han så mycken styrka, att han kunde resa sig något och derigenom förvissa åskädarne, att han var vid lif. I Nordskov, hen nordligaste byn på Hindsholm, hade man kl. 8 märkt den strandade galeasen, i detsamma snöbyarne upphörde, och bland de forste att ila vill stället var fiskaren Johannes Jacobsen. Den oförfårade mannen fick genast sin båt öfverförd från vestra till östra stranden, och ehuru det syntes som om besättningen redan vore död, emedan de fastsurrade sjömännens lik sågos hävga på skansklädningen, så fortfor han oförtrutet att vifia med sin mössa, till dess tecknet till allas glädje besvarades. Den raske fiskaren kastade af sig tröjan och började skjuta ui sin båt, men hvem skulle följa honom, ty ensam kunde han ingenting uträtta mot det våldsamma hafvet? Folket rådslog på stranden om den skeppsbrutnes räddning; båten var helt liten i förhållande vill de famnshöga vågorna, och dock behöfdes två man till. Den döfve Jens Christensen erbjöd sig strax, men der det gäller att gifva akt på det minsta ord, der passar en döf man illa; emellertid förtjenar den goda viljan att omtalas. Då förde ei lycklig stjerna tullassistenten Kaarup och tullbesökaren Andersen till stället, och desse raske män, hvilka, likasom Johannes Jacobsen, äro familjefäder, beslöro att jemte honom våga sina lif; ty utan att tala om att den minsta skefva riktning kunde förorsaka jullens kantring, så skulle det ringaste dröjsmål vid gsleasen utsätta dem för att öfverspolas af en störisjö, som genast skulle fylla jullen. A!lt gick dock lyckligt; styrmammen hade på förhand lösgjort sig och egde äanu styrka nog ait lyfia sig upp ur kajut kappen, och sedan de lyckligt och väl kommit i land, egde han tillräckliga krafter att, stödjande sig på en persons arm, gä , mil till Nordskov. Han återfick dock ej sin lifsvärme förr än följande dagen. Här torde böra anmärkas, att vattnet i kajutan hade