fångna i mörker och förderfvade religionsoch rättsoch sedeskänslan, genom sitt aflatskrämeri, reste sig Luther. Protestantismen är till sin ide en protest mot allt tväng af rmenniskostadgar i trossaker, på det att endast Guds ord, sådant detta blifvit oss uppenbarad: och förkunnadt i aen Heliga Skrift, skal! vara vårt Jjus och vår ledning. Men af reformatorervas Järosatser tillskapades innan ko: åter vya stedgar. Msn satte Bibeln i mennis: ornas hand; men man förbjöd att i densamma vilja se något annat eller mer än det, som Luther, Calvin och Knox redan hade sett. Tider hafva visserligen funnits äfven inom vårt protestantiska land d man begynt betänka i någon mån protestaniismens sanna betydelse. 16 regeringsformen kan betraktas såsom den första gryningsranden till en ny dag i vårt lan: jemväl i kyrkligt hänseende. Män i en frisinnad protestantisk anda innehade vid stifielsen af denns vigtiga gruvdlagsparagraf erkebiskopssiolen, flera biskopssto!lar samt andra högre platser inom kyrkan. Från båda rikets universiteter så väl som från andra kyrkans män förnummos derpå under loppet af 30 år åtskilliga röster i samma frisinnade protestantiska anda. År 1824 höll biszop Hedren sitt yPPpertiga tal om protestantismen. och ännau för :0 år sedan, vär jag tog pasioralexamen, räknades det mig till beröm att hafva gjort mig bhemmastadd med Schleierma hers skrifter. Mena 1840 begynte åter en väldig pspistisk reaktionär vind att blåsa på kyrkans höjder. Män, hvilka man icke bord: anse för agnar, utan af hvilka msn hade anedning stt vänta något stöd för protestantismens sak, fördes med af den starka vindströmmen. Fördenskuil, under det man i åtskilliga protestantisk: länder, i Tyskland, i Schweiz, i England och Ame rika, begynte hålla busesyn med de gamla dogm bygnaderna och undersöka vid skenet af historiens och språkforskningens fackla deras grundvalar, samt jemväl i våra bygder ljudet förnams att auktoritetstrons stöd voro bristfälliga, begynte kyrkan här mönstra sina lifoch hustruppar, länsmän och fiskaler, för att med lagens arm dämpa alla rörelser af hvarj: slag. Dock det är motbjudande att vidröra saker, om gjort att vårt kyrkliga tiilstånd betraktas mer medömkan af andra protestantiska folk, samt att i mer än ett utländskt kyrkosamfund förböner hålla: för vår omvändelse; och buru varmäktigt detta dämpningsförsök varit, samt hvilka frukter denn: papistiska tendens i öfrigt burit för oss sjelfva, här om behöfver jag icke utlåta mig. Härom vittna d: separatistiska rörelserna rundt omkring oss, härom vittna skrifter sådana som de nyligen utkomna: Spensku Kyrkan och Presterskapet under de sistförflutna åren,, En Historisk forskande blick på Religion, Bitel, Chr stendom, Skola, Kyrka och Prester af en Lekmanv, utom andra företeelser. Men bvilka än frukterna för ramtiden kunna bhfva af denna kyrkliga riktning, i fall man längre vill fortgå på samma väg, säker: skall det dock aldrig lyckas att förvandla det land, hvars söner fordom blödde för trosoch tankefriheten, till ett Spanien eller Italien, ehuru under lutherska läroformer, äfven om man det ville, hvilket jag är långt ifrån att tro. Det brott, för hvilket jag nu på nytt blifvit straffad utan ransaknping och dom med förlust af förslagsrättighet af ett konsistorium, är alltså synbarligen det, att jag, ehuru en ringa man bland vår kyrka: tjenare, dristat höja min svaga röst mot ett sådant papistiskt väsende samt oförtäcit säga min mening, stt det ingalunda går an, allraminst i våra dagar, att göra Luthers verk till ett hyende, på hvilket man vill lägga sig i ro till sömns, utan att det framförallt tillhör oss, kyrkans tje: are och män, att forisätta Luthers verk till nya segrar öfver otro, fördomar, fåkunnighet och laster. Framtidens dor: torde knappast behöfva afvaktas för att afgöra, om jag häruti haft rätt eller icke. Fritt och frimodigt, såsom det höfves en prest och kristen, har jag nu underdånigst andragit inför E. E. M:t mitt rättfärdigande jemväl uti moraliskt bän seende. Jag bemställer nu min sak till en vis och rättvis konungs afgörande, med desto gladare och ryggare tilförsigt, som E. K. M:t redan på visst sätt fällt sitt utslag. Ty jag är derom öfvertygsd, att, i fråga om inkompetensförklaringen, E. K. M:t cke heller nu skall upphöfva sin redan 1544 fälda nådiga resolution, och, vidkommande rum ä förslavet, icke heller nu mer än 1843 tillerkänna Loenoom företrädet framför en man, som är till tjens:ir äldre än han, helst jag i fråga om den högre ärdom, hvilken enligt koogl. brefvet af den 21 Augusti 1786 eger ostridig företrädesrätt vid pastorater af första klassen, utan tvekan lärer böra anses honom öfverlägsen, och icke heller kan sakna den erarephet i embetet, som kongl. brefvet af den 24 Janusri 1811 gör till en fordran, emedan jag längre id än någon bland mina medsökande varit anstä!d församlingens tjenst. Om delfående af vederbörande konsistorii och nedsökandes förklariogar, för påminnelsers afgifrande, anbålles. IV FR BA KS